Finansdepartementet lämnade i veckan en promemoria som går ut på att staten inte längre ska driva fysiska kasinon – och det ska ingen annan heller få göra. Det innebär att det statliga kasinot Casino Cosmopol på Kungsgatan i Stockholm kommer att stängas. 

Kasinoverksamheten i Sverige är en inte ens tre decennier lång historia. Som mest fanns fyra kasinon spridda över landet och ett tag var det lönsamt. 

Men kasinot i Sundsvall stängde för några år sedan och i början av det här året stängde också verksamheterna i Malmö och Göteborg. 

Kasinot i Stockholm befinner sig, trots stora förluster, i ett lagmässigt ingenmansland. Moderbolaget Svenska Spel kan inte lägga ner det utan att det sker en ändring av spellagen. Det är den ändringen som nu föreslås.

På det nu enda kvarvarande kasinot i Sverige arbetade jag i över tio år. Jag är en av dem som kan statuera med att ha varit dealer – en ganska värdelös erfarenhet att ha på arbetsmarknaden, eftersom kunskaperna inte går att använda till något annat.

Det arbetar 200 personerpå kasinot idag, vilket är långt färre än tidigare. I och med pandemin gick allt snabbt utför. Verksamheten har inte längre öppet varje dag och varje natt, som man hade då jag arbetade där heller. Fyra dagar i veckan gäller nu.

Jag träffade en gammal facklig kollega från Stockholmskasinot på en utbildning något år efter pandemin och det var svårt att ta miste på det fullständiga vemodet. 

Det gör något med en människa att sitta och förhandla långa LAS-listor. Det gör något med människor att leva i det vakuum som uppstår mellan att man fått veta att det blir uppsägningar till att man får veta om man själv blir uppsagd. Kasinots anställda har också familjer, har också liv, behöver också försörja sig.

Jag minns alla partierbackgammon på rasterna, alla samtal med kollegorna, i sofforna på personalplanet, under nattens småtimmar. Jag minns hur man ofta strök bara ärmarna på skjortan eftersom uniformens väst ändå täckte resten.

Det var på den lilla takterassen med utsikt rakt in i kontorsbyggnaden mitt emot, som jag berättade för chefen att jag var gravid med mitt första barn. I gengäld fick jag veta att det inte skulle bli någon befordran då, eftersom jag ju skulle vara hemma en massa. 

Det var vid garderobsdisken jag instruerad att ta av mig mitt fackförbunds pin från västen för att det inte skulle vara något tingeltangel på uniformen. Förutom en stor och glansig kampanjbrosch och en lika stor namnskylt, vill säga. Jag tog av mig min pin, men satte på mig den igen kort därefter.

Jag minns hur man var som i en egen värld. Med nattpass till fem på morgonen blir det ofta så. Kasinomänniskorna umgicks med varandra. Världen utanför var för många liksom något annat.

Framför allt minns jag hur vi organiserade oss. Hela min fackliga grund finns där, mellan de kulturmärkta väggarna. Vi gick från jättefå till jättemånga. Vi ställde krav. Varslade om strejk. Drev igenom förbättringar. 

Vi svarade när Almega ringde och hade högt tonläge om en affisch vi satt upp på den fackliga anslagstavlan: ”Jackpot den 25:e varje månad? Om inte: Gå en självförsvarskurs i fackliga rättigheter”.

Planen är att förslaget om avveckling ska träda i kraft den 1 januari 2026. Det är en bra sak att stänga kasinon, det tycker säkert många. Sedan kan man givetvis fundera över var spelandet tar vägen istället, när det inte sker inom statens försorg. 

Det är inte långsökt att tänka att vinstmaximerande spelbolag med licenser i Sverige inte är lite mer sugna på att krama ur också de sista slantarna ur människor än vad staten själv skulle vara. 

En stor del av promemorian handlar om det. Och i ett par mindre stycken handlar den också om konsekvenserna för de anställda som kommer att bli uppsagda snart. De beskrivs som överkomliga. Så känns det nog inte för mina gamla kollegor just nu.

Jag hoppas att det går bra för dem alla. Det var aldrig deras eller vårt fel att det blev så här.