När våra medvetanden militariseras innebär det en oerhörd rörelse i riktning mot allt slags konservativt tänkande: Hierarkier och ordergivning blir viktigare, vapen romantiseras, fiendebilder cementeras. Plötsligt slutar alltfler helt att tänka ett steg bortom varje rådande konflikt.
Man kan säga att människor beväpnar sig för att stå emot våldet man ser omkring sig.
Det senaste halvåret tycker jag att tecknen hopar sig på att det gått just som jag fruktat. Senaste exemplet är civilförsvarsminister Carl-Oscar Bohlins hantering av ett personalärende på Energimyndigheten.
I vilken grad det innebar ministerstyre kan diskuteras. Men intrycket är starkt av att nu kan varje klimatengagerad person i statlig tjänst börja oroa sig för om hon eller han kan stanna kvar på sitt jobb såvida man inte väljer att hålla tyst med sina lagstadgade rättigheter till demokratiskt engagemang.
Klimataktiva i statlig tjänst – är de säkerhetsrisker? Kan man sticka och sjunga för klimatet och samtidigt arbeta med svensk gasförsörjning? Hm.
Det som hänt under året är även att Sverige skaffat sig ett avtal med stormakten USA om att ge USA tillgång till svenska militärbaser. Utan att ställa några som helst krav på den starkare parten. Avtalet har glidit fram motståndslöst, den allmänt spridda skräcken för ett nära förestående anfall från Ryssland är stark och få kommer med kritik.
Så yttrar sig denna militarisering av våra medvetanden.
Ett annat exempel är den nästan obefintliga kritiken från regeringens sida av Israels brutala krigföring mot den palestinska befolkningen i Gaza. Israels rätt till militärt självförsvar har hela tiden betonats långt starkare än de humanitära perspektiven.
När jag skriver detta har Irans drönar- och missilattack mot Israel gått av stapeln. Lyckligtvis blev skadorna mycket små. Men så mycket är klart att konfliktens moder här är kriget i Gaza. Den militära spiralen har sugit åt sig alla perspektiv som virvlar runt i detta geopolitiska drama.
När ett förtvivlat Ukraina kämpar mot den ryska militärmaskinen hörs nästan ingenting om att det i längden måste sökas andra lösningar än de militära. Fortfarande finns det hos många något slags dröm om att Ukraina skulle kunna återerövra förlorat territorium. Att det sannolikt skulle kräva hundratusentals fler döda är ingen kalkyl som militäranalytikerna alls verkar kunna ta in i sina medvetanden.
Och när kritik riktas mot Armémuséets utställning om Ukraina och Sveriges band till landet, rycker högerdebattörer snabbt ut och varnar för att kritiken handlar om något slags destabiliseringsoperation.
Jag fruktar att våra medvetanden ganska snabbt har just militariserats.
Att SD vill kalla in militären för att bekämpa gängvåldet är visserligen inte överraskande, men kravet späder på den allmänna krigshysterin. Flera partier vill nu också ytterligare drastiskt öka anslagen till det svenska försvaret, så att det omfattar tre procent av BNP. Inom loppet av några få år kan alltså försvarsanslagen öka med en faktor tio.
Att det här tornar upp sig en fruktansvärd målkonflikt som borde kännas av från åtminstone de rödgröna partiernas sida, märks knappast i debatten: Mer pengar till försvaret innebär i praktiken mindre pengar till den restaurering av välfärden som framstår som alltmer nödvändig.
”Om du vill ha fred, rusta för krig.” Så skriver nu Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida när den argumenterar för allt större anslag till det svenska försvaret. Meningen i dess helhet lyder faktiskt: ”Om du vill ha fred, rusta för krig, som de gamla romarna sa.”
De gamla romarna? Så ett av de värsta exemplen på en militaristisk imperiemakt som världshistorien känner är numera något att hämta stöd i?
Militariseringen av våra medvetanden fortgår med oförtruten kraft. Vapenindustrin jublar. Fredsvänner kryper ihop. Klimataktivister oroar sig. Framtiden ställs in.
