Det som framkom kanske inte var nytt men det var en chockerande påminnelse om allt hon varit med om, om hennes kraft, konstens kraft att förändra. Hon lämnade ingen oberörd. Men jag hittade ingen aktuell krok som det heter på nyhetssvenska. Jag ångrar det nu.

Nästan en vecka har gått sedan nyheten om Ohlsons död. Många har skrivit fint, Johan Hilton, kulturchef på Göteborgs-Posten, fångar något centralt när han skriver: 

”Det var hennes bilder som till slut stack hål på vår självbild som toleransens högborg – och på den varböld som utgjorde kristenhetens relation till sexuella minoriteter.

I ”Min sanning” berättar Ohlson om en karriär full av turbulens. Men det är inte hon som har varit turbulent, utan vi andra, vi på åskådarsidan. Hon har alltid testat gränser, inte med huvudmålet att provocera, utan för att undersöka vad och varför något anses vara tabu. Och med sitt arbete har hon avslöjat idéer hos oss som vi inte trodde vi hade. 

Elisabeth Ohlson blev känd 1998 med utställningen ”Ecce Homo”. I den iscensatte hon kända bibliska motiv, som exempelvis nattvarden, med homosexuella modeller och transvestiter. När den visades i Uppsala domkyrka var reaktionerna så starka att någon hotade med att spränga stället.

Det som gjorde Ohlson unik – utöver hennes skicklighet och konstnärskap – var hennes ödmjuka stil. Visst hon utmanande sin omgivning, men aldrig med syfte att vara elak, och hon talade öppet om det jobbiga när människor kände sig sårade. Det tror jag var en av förklaringarna till hennes framgångar: inte ens de som tog illa upp kunde avvisa henne, för hon avvisade inte dem.

Personligen glömmer jag aldrig utställningen ”Jerusalem” när den visades i Stockholm 2011. Precis som Ecce Homo omgärdades den av konflikter. Världskulturmuseet i Göteborg hade beställt utställningen, men när museet bytte chef blev det genast ängsligt, ledningen ändrade sig fram och tillbaka, man ville gömma undan bilderna i ett mindre rum, ett tag ville man ställa in hela visningen, för att till slut ändå visa den.

I referensgruppsmöten med representanter för de tre abrahamitiska religionerna framfördes kritik från samtliga, vilket ska ha gjort ledningen nervös. Även polisen bedömde att bilderna riskerade att hota rikets säkerhet.

Utställningen bestod av bilder på homosexuella, bisexuella och transpersoner som visar sin kärlek i den heliga staden, och med texter ur de heliga skrifterna som är hbtq-fientliga. Bilderna skulle också visa hur gaycommunityt med judar, muslimska araber och kristna hjälpte varandra över gränserna.I mina ögon var bilderna en kärleksfull skildring av människorna. Och jag var tacksam att Ohlson visade att det finns homosexualitet bland araber och muslimer.

Det fanns också något avväpnande i att hon inte valde ut en religion, utan lät alla finnas. Det var inte heller exotifierande, utan ärligt. Och så fanns det något universellt i tilltalet, kanske för att det just var kärleken och sårbarheten som skildrades.

En av bilderna skulle gestalta tre bögar med bar överkropp vid en bönematta. Muslimska representanter tyckte inte att den skulle visas i Göteborg. Däremot var Stockholm modigare och visade den. Enligt Elisabeth Ohlson hade palestinska homosexuella tvärtom blivit djupt berörda av den ömhet bilden utstrålar.

Men om världsreligionerna reagerade starkt, var det inget mot vad monarkin skulle göra.

Ett av Ohlsons mest uppmärksammade verk är en satirbild av en naken Camilla Henemark som ligger på ett bord med pizzor på sin kropp. Vid bordet syns kungen och hans kompisar. På golvet sitter drottning Silvia på knä och försöker skrubba bort ett hakkors som ligger dolt under mattan. Kungahuset blev rasande, liksom allmänheten som älskar monarkin.

Och maktdemonstrationerna fortsatte långt senare.

I ”Min sanning” berättade Ohlson att hon fyra år tidigare hade gjort en bildinstallation i samband med Förintelsens minnesdag, föreställandes överlevande, deras barn och barnbarn, som skulle hängas upp i synagogan i Stockholm. Kungaparet, som också skulle närvara den kvällen, hade pressat församlingen att inte visa utställningen så länge de var i rummet. 

I Sverige talar vi sällan om kungahusets makt. Men Ohlson visade än en gång att vår självbild inte stämmer överens med verkligheten som toleransens högborg.