Samtidigt får jag ont i magen när det talas om att Aleppo, Hama, Homs, Damaskus och nu hela Syrien befriats. 

Ahmed Hussein al-Sharaa, mer känd som Abu Mohammad al-Julani, är ledare för Hayʼat Tahrir al-Sham (HTS), – Kommittéen för befriandet av Syrien. Al-Julani är ett nom de guerre, han kommer från det av Israel olagligt ockuperade Golanhöjderna och al-Julani betyder från Golan. Det är inte ovanligt att jihadistsoldater tar sådana namn, som IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadi som alltså kommer från Bagdad. 

Den syriske akademikern Orwa Ajjoub har länge studerat den jihadistiska miljön i Syrien och berättar för mig att al-Julani är en pragmatiker – något som står i rak motsättning till att vara jihadist. Han formade HTS efter att han bröt med IS och Al Qaeda för ett antal år sedan och har tolererat minoriteter i provinsen Idlib, där HTS haft makten sedan 2017.

Men styret i Idlib har inte varit demokratiskt. Shurarådet – ett slags islamiskt parlament – har fattat beslut i enlighet med muslimsk sharia och kvinnor har ingen representation. Julani säger sig vilja etablera en “islamisk republik” – det kan betyda vad som helst. 

Samtidigt, när jag hör av mig till en syrisk författare vars fru varit försvunnen i tio år (förmodligen dödad av Assads säkerhetstjänst) säger han att han och hans vänner dricker arrak (arabisk ouzo) och firar regimens fall. De flesta syrier jag talar med uttrycker en försiktig optimism. Ja, vad ska de annars göra? 

Jag har den senaste veckan tagit del av häpnadsväckande takes som antingen utmålar Assad som en antiimperialistisk frihetskämpe eller al-Julani som en demokratins man. Verkligheten är förstås något mer nyanserad. Vad gäller Bashar al Assad lyfte han inte ett finger (annat än retorik) för palestinierna och Israel förstörde hans vapenarsenal först efter att han förlorat makten vilket tyder på att israelerna var på det klara med att Assad aldrig skulle använda de vapnen mot Israel.

Vad gäller al-Julani måste man, som Orwa Ajjoub gör, konstatera att man kan vara en dålig ledare även om man inte är jihadist. Det vill säga att bara för att han (enligt egen utsago) brutit med IS och Al Qaeda betyder inte att han är i närheten av någon jag eller någon jag känner skulle vilja ha någonting som helst att göra med – och definitivt inte vilja leva under hans styre.

Den som säger sig veta vad som kommer ske i Syrien är inte att lita på. Det är förstås extremt oklart. Det finns ingen idag levande person som minns när Syrien sist styrdes av demokratiska krafter. För hundra år sedan försökte en koalition av syriska krafter utropa en konstitutionell monarki (likt det vi har i Sverige och Storbritannien) vilket slogs ner av den franska koloniala makten. Den här gången hoppas jag att utländska aktörer låter syrierna bestämma sitt eget öde.