Ingenting tyder på att Miljöpartiet eller Vänsterpartiet är kapabla att kasta om färdriktningen i svensk politik; partierna är för små och lär inte få med sig breda folklager. De två partierna är en viktig del av ett rödgrönt block, absolut, och det är avgörande att dessa tre partier hittar en grundläggande samhörighet och oftare är mer lojala mot varandra. 

Men det stora partiet förblir, under överskådlig tid, Socialdemokraterna. Så allt hänger faktiskt på vilken väg partiet väljer att gå.  

För en tid sedan höll partiledaren Magdalena Anderssons ett tal som utannonserades som ett linjetal. Det kördes ut på Youtube och det var nog inte många som såg det. Nyhetsmedia rapporterade heller inte mycket om det. 

Nyhetsmedia, med vidhängande kommentatorer, förmår heller inte hantera något sådant som ett linjetal: De letar efter dagspolitiska utspel; idépolitiska förändringar förmår de knappt tyda. 

Men det var ett linjetal Andersson höll. Även om linjen var liksom avbruten på mitten och tog slut vid en avgrund där hon blev stående. Magdalena Andersson räknade upp en rad så kallade marknadsmisslyckanden – allt från marknadsskolan till en järnväg som inte längre fungerar. 

Någon agitator är hon inte och hon talade nästan mer som en bekymrad nationalekonom än som en engagerad politiker. Men linjetalet markerade en grundläggande omorientering: Hon såg hela den nyliberala epoken, från åttiotalet och framåt, som ett misslyckande, symboliskt krönt av det faktum att idag kan gängkriminella driva vårdcentraler i egen regi.

Så tydligt och så övergripande har jag inte hört en socialdemokratisk partiordförande tala på mycket länge. Hon lämnade för en stund dagspolitikens närsynthet. 

Stupet hon stannade vid var den ekonomiska politikens grundfundament sedan nittiotalet: det finanspolitiska ramverket. Att avskaffa det, så att politiken återigen kan investera långsiktigt i välfärd och infrastruktur, är själva förutsättningen för att socialdemokratin ska kunna ta ledningen och makten. 

Åtstramningspolitiken, låneförbudet, kritiseras idag även av borgerliga partier och av Svenskt Näringsliv – och det är svårfattligt att S inte vågar ta detta steg och vidga det till gälla annat än kärnkraft och försvar. 

När jag lyssnade på riksdagsdebatten om högerregeringens vårbudget, förstod jag att det tillsvidare inte finns någon vilja hos Mikael Damberg och övriga S-ledningen att säga det nödvändiga: 

Överge åtstramningstänkandet så att detta land kan investera sig ur de pågående kriserna. 

Inte heller vågar S-ledningen ens snudda vid en alltmer avgörande målkonflikt: Hur mycket mer resurser ska ett växande militärt försvar få beröva satsningarna på vård, skola och omsorg? Jag är övertygad om den målkonflikten till slut måste hanteras.

Vad det socialdemokratiska partiet det närmaste halvåret bestämmer sig för att stå för, avgör framtiden för en generation framåt. Sedan ett antal år, med de första stegen under pandemins krisåtgärder och därefter på grund av kriget mot Ukraina, liksom den konstanta kritiken av en sönderprivatiserad svensk skola, har det gått en våg av ökad tilltro till staten genom praktiskt taget all politik. 

Under kriser ropar hela samhälletefter mer samhällsplanering och då är staten, med sin budget och sina demokratiska maktmedel, det som alla till slut blickar mot. Högern blickar mot staten bara för ökad upprustning, mer repression och skattesänkningar. Men nu är vi i ett läge där socialdemokratin klart och tydligt bör gå ut och säga det: 

Marknaden och privatiseringarna löser inte de problem vi har. 

Socialdemokratin måste från och med nu gå i spetsen för att väcka den reformoptimism som förutsätter massiva offentliga åtgärder, vare sig det rör ökad jämlikhet eller grön omställning. 

Socialdemokratin är trög, den är ideologiskt utarmad, den saknar agitatorer och som folkrörelse har den försvagats enormt. Men det är den som avgör hur utfallet i svensk politik blir.