”Det är välkommet att marginalskatterna nu ska sänkas genom att ta bort avtrappningen på jobbskatteavdraget.” Vem säger detta? Det är inte Svenska Dagbladets ledarsida eller någon tankesmedja knuten till Svenskt näringsliv som hyllar den senaste budgeten. Det är Centerpartiet. Jag läser partiets skuggbudget.

Partiets stora grepp på svensk politik stavas – skattesänkningar och åter skattesänkningar. Och stärkande av arbetslinjen genom att försämra a-kassan. Partiet förespråkar dessutom hårt det så kallade finanspolitiska ramverket, det som i årtionden förhindrat de stora investeringar som behövs i svenskt samhällsliv. 

Jag tänker när jag läser Centerns skuggbudget: Det är alltså detta parti som ska utgöra en viktig del av underlaget för en eventuell kommande s-regering efter nästa val. 

Det går helt enkelt inte. Av två avgörande skäl: För det första kommer sittande Tidöregering att kunna hamra in att de fyra partierna i det rödgröna regeringsalternativet har så radikalt skilda synsätt på ekonomi och samhälle att det inte fungerar. Det rödgröna alternativet är ohjälpligt splittrat. Och Ulf Kristersson lär i nästa valrörelse påpeka det två gånger om dagen.

Men det är ändå inte det stora problemet med Centerpartiet, det finns ett till, värre. Det verkliga eländet är nämligen att Centerpartiet idag fungerar som en hämsko på  socialdemokraterna, ideologiskt, ekonomiskt-politiskt, taktiskt och strategiskt. När hörde man senast en socialdemokrat hårt kritisera Centerpartiets kraftigt högerinriktade ekonomiska politik? De vågar inte göra det, av rädsla för att spräcka ett eventuellt framtida regeringssamarbete. 

När (S) lägger fram sin skuggbudget är det inte några omvälvande förslag man kommer med. Partiet är extremt försiktigt. Och har blivit det mer och mer på senaste tiden, kanske i takt med att opinionssiffrorna har återgått till mer normala nivåer efter pandemin. Än så länge tyder mycket lite på att man är beredd att på allvar rucka på det finanspolitiska ramverket, proklamera en höjd skattekvot – den är idag den lägsta sedan 1980, vilket innebär hundratals miljarder varje år som går förlorade för välfärden – eller deklarera att man vill ha en rejäl arbetstidsförkortning. Jag hör nästan ingenting mobiliserande hos partiet.

Det var min fru som en lördagseftermiddag till slut utbrast: skippa Centerpartiet! Det bara drar ner arbetarrörelsen i ett tillstånd där inga riktigt mobiliserande förslag längre ens kan utsägas. Och många väljare känner det nog: en s-regering kommer på grund av Centern att få ett antal rent nyliberala drag.

Jag var för samarbetet efter valet 2018 mellan (S), (C) och (L). Ett parti som har chansen att ta makten bör aldrig avstå från det. Min tanke var att de utmaningar som skulle dyka upp till slut ändå skulle gynna de progressiva perspektiven. Men det januariavtal som till slut formulerades rymde märkliga saker. Socialdemokratin fick avstå från kritik av vinster i välfärden, arbetsrätten naggades och man tvangs gå med på ett avskaffande av värnskatten för de allra rikaste. Hur mycket inflytande Centern skulle få på en eventuell s-regering efter 2026 är omöjligt att veta. Men de skador som detta parti redan åsamkar arbetarrörelsen är förmodligen stort. 

Jodå, Centern är osvikligt bra i kritiken av högerpopulismen. Jag gillar till och med Muharrem Demiroks debattstil. Det är inte det. Men partiet är i praktiken nyliberalt; det är den ekonomisk-politiske talesmannen Martin Ådahl som anger tonen i avgörande frågor.

Det är dags att säga hejdå till Centern. Jag tror att det enda vettiga nu är att de tre rödgröna partierna försöker samsas så gott det går och tillsvidare ställer Centern utanför själva det strategiska och taktiska tänkandet. Och att socialdemokratin kliver fram med all idépolitisk mobilisering den förmår för att väcka en väljarkår som sorgligt nog verkar vara på väg att vänja sig vid högerpolitiken.