När nyheten i förra veckan briserade om de metoder som använts för att sälja lotter åt det socialdemokratiska partiet – då blev jag faktiskt alldeles matt. Ett haveri på tre plan avtecknade sig: 

Ett moraliskt haveri när säljarna gett sig på mer eller mindre försvarslösa äldre människor. Ett ideologiskt haveri när det parti som har som idé att värja samhället mot aggressivt marknadstänkande släpper in just detta i sin egen verksamhet. 

Och ovanpå det ett komplett kompetenshaveri – centrala personer i S, med styrelseplatser i bolagen, måste ha känt till de metoder som använts men inte invänt mot dem. 

Varför? Antagligen för att det just är så mycket pengar som står på spel för partiverksamheten – tiotals miljoner kronor.  Ändamålet helgar medlen. 

Jag menar att i synnerhet den socialdemokratiske partisekreteraren Tobias Baudin har och har haft ett särskilt ansvar för eländet. Det har varit känt länge att lottförsäljningen via telemarketing varit aggressiv, med vidhängande anmälningar till Konsumentverket.

Frågan är hur man ska reagera på avslöjandet. Vilket är så att säga värst av de politiska skandalerna som senaste tiden exploderar: SD:s avslöjade trollfabrik, Rikard Jomshofs islamofobi eller Kombilotteriet? 

Bland socialdemokrater jag pratat med eller som hört av sig återfinns två reaktioner. Den ena tenderar att trots allt vilja bagatellisera lotteriskandalen och se den som ett sätt att överskyla den extrema högerpolitik som nu förs. Det är en ohållbar syn. 

Det är det moraliska kapital partiet lever på.

Socialdemokratin lever på det moraliska kapital som rörelsen förvärvat sedan mer än hundra år tillbaka, nämligen att vara ett parti som i alla fall har som idé att gå emot marknadens överhöghet så mycket det är möjligt. 

Det är det moraliska kapital partiet lever på och det är därför som egoistiskt handlande från en socialdemokrats sida alltid betraktas som en mycket större synd än från en borgare. 

Från en högerman förväntar man sig inte någon altruism. När Gunnar Strömmer, tidigare partisekreterare i Moderaterna, gav råd i det fördolda om hur olika regler skulle kringgås för att donera pengar anonymt till det egna partiet, blev det ingen större skandal. 

För en socialist är detta själva existensberättigandet: att stå för något annat än det vinstmaximerande tänkande som ett kapitalistiskt samhälle bygger på. 

Den andra reaktionen jag mött hos olika socialdemokrater är egentligen ännu mer olycksbådande: den stupar rakt ner i den politiska likgiltigheten. 

Många, inklusive jag själv, har blivit rätt modfällda av det som avslöjats. I vilken mån det till slut påverkar valresultatet är svårt att säga, måhända påverkar det i slutändan inte särskilt mycket. 

Men nog är det en tillit som nu bryts ned. Minskar tilliten till ett parti som säger sig vilja hejda marknadens makt över samhället tillräckligt mycket, kommer denna marknadsmakt att växa än mer. Blir de likgiltiga tillräckligt många tippar det alltid över makten till det bestående, till högern. 

En höginkomsttagare behöver egentligen bara använda sitt egenintresse för att gå och rösta. Den som röstar på ett parti till vänster eller ett grönt parti måste mobilisera andra sidor av sig själv.

Just nu går det amerikanska presidentvalet mot sin final. Detta val är i allra högsta grad ett drama som handlar om pengar, om donatorer och finansiering. Det som avgör är mängden tv-reklam ett parti kan pumpa ut i en svingstat. 

Att svenska medier i så liten grad berättar detta och istället fixerar sig vid två personer – Donald Trump och Kamala Harris – vittnar om att medierna inte följer pengarna när de rapporterar om valen. 

Den stora skandalen i det svenska samhället, liksom det amerikanska, är naturligtvis att ojämlikheten tilltar och att klimatfrågorna inte tas på allvar. 

Lärdomen för socialdemokratin är att de avgörande frågorna alltid hamnar i skugga när gränsen mot det aggressiva marknadstänkandet inte bevakas.