Olika LO-ordföranden var kända i breda folklager, de var direkt massmediala. Och grunden till det var att LO förr skötte de centrala löneförhandlingarna då miljoner löntagares löner stod på spel. Avtalsförhandlingar var hetare medialt stoff än Taylor Swift är idag. 

Den siste LO-ordförande som folk verkligen kände till var Stig Malm. Han bråkade både med kapitalet och med det socialdemokratiska partiet när det gick åt höger. Men ihågkommen blev denne stridbare fackföreningsman tyvärr bara för myntandet av ordet ”fittstim” i en hiss i LO-borgen.

Sedan åtminstone ett par decennier har LO-borgen blivit något av ett sjunket slott. LO har upplösts i sina fjorton enskilda förbund, där IF Metall förblir det starkaste – inte för att det är flest medlemmar där, utan för att exportindustrin är så viktig. 

Det så kallade ”märket” har blivit alla lönestriders heliga Graal: en nästan religiös princip för att inte göra stora svenska exportföretag oroliga över för låga vinster. I princip är det IF Metall som i årtionden sett till att det är så få strejker i det här landet, vilket allra mest gått ut över Kommunals och andra serviceförbunds villkor. 

Att just IF Metall nu sedan ett halvår tillbaka är ute i en strejk mot ett arrogant amerikanskt storföretag – Elon Musks Tesla och alla dess svartfötter – är egentligen fullständigt sensationellt. Men bra. Det visar att varje fackförening i slutändan faktiskt har en smärtgräns för hur mycket löntagarförakt det tål. 

LO samordnar numera bara löneförhandlingar. Men samtidigt har organisationen länge backat också från den opinionsbildande roll den ändå borde ha. Och sakta men säkert har borgen sjunkit under vattenytan.

Det var alltså oförutsedda förvecklingar som ledde till att LO plötsligt fick en ordförande som i media nu presenteras som vänsterradikal. Byggnads ordförande, Johan Lindholm, ansågs av LOs valberedning egentligen som omöjlig på posten. Varför?

Därför att Byggnads under hans ledning ofta gått en helt annan väg än både LO och det mäktigaste förbundet där, IF Metall. Byggnads har varit mer påstridiga för högre löneförhöjningar och ogillade LOs godkännande av en försämrad arbetsrätt. 

Att kalla Lindholm för vänsterradikal är däremot helt fel. Det han gjort i Byggnads är helt enkelt det en facklig ledare vid frontlinjen mellan kapital och arbete måste göra: slåss för sina medlemmar.

Just byggnadsarbetare är ofta mer bångstyriga. De har sina arbetslag, de käftar emot, och samtidigt är byggbranschen ofta det värsta exemplet på vad nyliberala avregleringar leder till: livsfarliga arbetsplatser, kriminalitet. 

Byggjobbare kan också skrämma den arketypiske borgaren mer än de flesta löntagare: plötsligt tar de över ett kvarter. De bygger bankpalats och kan stoppa byggandet av bankpalats. De är män som ser starka ut. 

Nej, Johan Lindholm kommer inte att göra LO till en militant aktionsgrupp på vänsterkanten. Men han kan bidra till att LO-borgen uppstiger ur djupen och blir synlig igen. 

Sverige är idag på väg in i ett högermörker på ett sätt det inte varit på den här sidan demokratins genombrott. Självklart borde LO exempelvis deklarera en politisk strejk mot ojämlikheten, nedskärningarna och de försämrade socialförsäkringar som väntar. 

På Norra Bantorget, där LO-borgen trots allt fortfarande står, bör en stor löntagardag, med musik och tal, hållas i slutet av augusti varje år. 

LOs främsta uppgift är inte att hålla alla lugna och fogliga. LOs centrala uppgift är att berätta för svenska folket och alla löntagare att den avgörande konflikten i samhället går mellan kapital och arbete. Det är jag säker på att Johan Lindholm vet.