Det roliga med ”kryp”-versionen av kortspelet Kasino är att man ska undvika att få poäng. Knepet är att göra sig av med värdefulla kort, som dam och ruter tio, utan att vinna poäng på dem, och över huvud taget spela bakvänt. 

Sämst är bäst.

Reglerna är alltså likadana som i kortspelet kasino, fast tvärtom. Att stämningen runt spelet blir så uppsluppen beror på ovanan. 

Rangordningen bland spelkort sitter stadigt, för den som alls känner till hur en kortlek är organiserad. Att bryta mot den för att segra tar emot först, men man lär sig. Och skrattar.

Den politiska delen av samhället bygger på att valda företrädare fattar svåra och lätta beslut, drar upp riktlinjer för framtiden, löser akutproblem och visar på möjligheter. 

Beslutsformerna är reglerade i lag och demokratisk sed. De politiska partierna diskuterar med varandra och svarar på frågor för att visa de röstberättigade invånarna hur de tycker att problem ska hanteras och hur framtiden ska bli bättre.

Men för närvarande sysslar en stor del av svensk politisk debatt med något helt annat än detta krävande ideal. När oriktigheter avslöjas, systematiska lögner och fullt utrustade trollhålor visas upp – så spelar de som borde ha tagit ansvar i stället ett simpelt spel. 

”Nä, det var inte jag!” 

”Det kände jag inte till…” 

”Det var så länge sedan…” 

”Det hade jag glömt…” 

Den undersökande journalisten pekas ut som partisk, lögnaktig, illasinnad. Och sen utbryter krypkasinot.

”Det dom andra gjorde (nyss, i förra månaden, i förra mandatperioden, för 30 år sedan) var mycket värre!” 

Det är då inte fråga om att förklara, be om ursäkt och lova förbättring. I stället gäller politikens eget krypkasino: den tillåtna lägsta nivån på vad jag gör bestäms av min motståndares allra sämsta handling. 

Om jag inte är sämre än ”de andra”, eller bara litet sämre, så har jag själv inte gjort något fel som jag borde rätta till. 

Nå, det här är inte så underligt. Sådant händer både när barn försöker fuska i kort, och när vuxna blir påkomna med att ha gjort dåligt ifrån sig, och försöker komma undan. 

Det går att ändra; barnet lär sig vikten av att spela rättvist och den vuxna går klokare från sitt misstag.

Det konstiga är att de politiska krypkasinospelarna samtidigt vill övertyga allmänheten om att just var och en av dem är särskilt förtjänt av väljarnas förtroende, och att väljarna bör se hen som särskilt pålitlig, klok och visionär. 

Den partiledare som under många år svarat på knepiga frågor med att han inte kommer ihåg, inte har hört talas om, inte vet – just han aspirerar på en post som kräver gott minne, goda kunskaper, stort intresse för samhället och vilja att lära sig. 

Den ledare som betonat vikten av att ta ansvar viker undan från det egna ansvaret, smidig som en daggmask. 

Det är inte troligt att vi kommer att få se valbudskap med ”Rösta på parti X – vi är i alla fall inte sämre än parti Y”. I handling är det dock vad krypstrategin visar upp för väljarna.

Men krypspelets pris är högt. När kampen oavbrutet går ut på att tänja på eller bryta mot reglerna, så tunnas själva regelverket ut. 

Krypkasinots mest drivna spelare gillar inte öppenhet och frisk luft kring sina förehavanden. Likt gråsuggor lever de av multnande idéer och fuktiga rykten som de omvandlar till just sådan mylla där dumhet och lögn kan växa sig starka. 

Dagtid ligger gråsuggor och trycker under stenar. På natten gör dessa kryp viss nytta i trädgården även om de förefaller obehagliga. Men som förebilder i demokratisk politik hör de inte hemma.