Veckan har dominerats av en absurd och därför rätt rolig politisk megakris. Sedan TV-debatten mellan Joe Biden och Donald Trump har mediautrymmet i princip uteslutande upptagits av diskussioner, spekulationer och analyser av Joe Bidens ålder och hälsa.
Under debatten hade Joe Biden svårt att forma meningar, svara på frågor, komma ihåg viktiga och oviktiga saker, och han blev upprörd över triviala saker som vem som är bäst på golf av de två superrika gubbpolitikerna.
Sedan den förvirrade föreställningen har flera saker hänt. Det viktigaste är att väljare, och i andra led demokratiska politiker som är beroende av samma väljare, med sina egna ögon kan se hur kejsaren är naken och förvirrad.
Allt fler partikamrater till Biden kräver att han hoppar av valet och låter en annan yngre kandidat ställa upp istället. Några går så långt som att de säger att han borde kliva ner som president redan nu innan skadan blir större och såret blir äckligare. Att sittande politiker attackerar den egna presidenten är en ojämförbar utveckling och helt otänkbart för bara några veckor sedan.
Jag hoppar in och påminner om att ett gäng analytiker och till olika grad partiska opinionsbildare har sagt samma sak om Joe Bidens mentala skick i över tio år år. Men även med det i åtanke är det en enorm och oförneklig skillnad mellan Biden 2020 och Biden 2024 i hur han för sig, pratar och debatterar.
Livet leker och liket lever
Så med bollen i rullning, och ett rasande förtroende, behöver Team Biden en vinst. Presskonferensen efter Nato:s toppmöte skulle vara livbojen och kraftuppvisningen som med emfas dödar alla tvivel om president Joe Bidens duglighet, mentala förmåga och ålder. Här ska han möta och mästra den snokande presskåren.
Det börjar med att han omedelbart i sitt inledningsanförande på mötet kallar president Volodymyr Zelenskyj för ”President Putin”. Den felsägning som inte fick hända.
Och till pressträffen kommer Joe Biden över en timme sent. Stressad partipersonal valsar runt i salen och försöker räta ut amerikanska flaggor på scenen för att ha en låtsasuppgift att låtsasgöra.
På den allra första frågan svarar Joe Biden fel igen och kallar vice president Kamala Harris för vice president Trump. Även om han inte är lika trött som under katastrofdebatten upprepar sig samma mönster: han har svårt att svara på frågor, vandrar iväg i argumentationen, avbryter sig själv mitt i en mening och ger ett allmänt förvirrat intryck.
Under en passage höjer Biden plötsligt rösten och nästan skriker. Han drar samma anekdot flera gånger om hur han minsann räddat den amerikanska datorchipindustrin trots att ingen trodde att det gick. I en uppräkning av länder säger han ”Australien, Japan, Nya Zeeland, Australien... Jag har redan nämnt Australien.”
På alla frågor om sin metala hälsa och på direkta frågor om han kommer att hoppa av till förmån för Harris försöker Biden att sätta ner foten. Han är den enda kandidaten som kan slå Donald Trump och rädda demokratin, är budskapet. Medelklass- och arbetarklassväljare ska se de ekonomiska och utrikespolitiska framgångar som Bidens regering fått till som ett kvitto på att han är deras man igen.
Det hela framstår som en desperat vädjan. Men ingen ska tycka synd om Biden. Han är inte en försvarslös gubbe som vandrat ut från hemmet och behöver hjälp att hitta tillbaka. Han är en av världens mäktigaste och rikaste politiker med ett enormt ansvar, och har satt sig själv i den här situationen. Ingen tvingar honom att säga fel på TV.
Den nakna kejsaren sitter kvar, av till synes ren egomani och självkärlek. Samtidigt blir tiden inför höstens val allt mer knapp. Det är en sanning som Demokraterna, amerikanska fackförbund och väljarna redan har insett. Joe Bidens avgång är bara en tidsfråga.
