Det är smärtsamt och sorgligt att ta del av siffrorna i världsfacket ITUC:s globala rankning och årliga index över arbetares rättigheter. Bakom upplyfta nyckeltal och grafer syns en hårresande tioårstrend med sviktande rättigheter och ett förvärrat läge.
Inskränkningarna av arbetares rättigheter ökar medan skurkstater och företag skor sig.
Här sätts demokratin ur spel med människors liv och framtid som insats.
Här krossar man människor.
Jag tar ett par exempel.
Etthundrasextio miljoner barn jobbar istället för att vara barn. I USA anställs migranters barn till livsfarliga nattpass på fabriker och slakterier medan delstater mjukar upp ålders- och säkerhetsregler i syftet att ta fram ännu billigare arbetskraft. Barn behöver ju inte få lika mycket i lön som vuxna arbetare. Barnarbete påverkar leverantörskedjor över hela världen och så även i Sverige.
Arbetsgivare misslyckas med, och struntar i, att klimatanpassa arbetsplatser som lager och butiker medan personalen kokas, svimmar och får värmerelaterade skador. På Amazons gigantiska varulager i Indien blir det över trettio grader inomhus och den enda platsen där desperata arbetare kan fly undan för en stund är inne på toaletten.
Samtidigt som värmeböljan blir värre varje år har arbetsgivaren, en underleverantör till Amazon, tvingat arbetarna att gå med på ett offentligt löfte om att alla mål ska träffas utan extra vattenpauser.
Fackföreningsmedlemmar har mördats i länder som Bangladesh, Colombia, Honduras, Guatemala, Filippinerna och Korea. Och rättigheter inskränks av regeringarna i Costa Rica, Mexiko, Nigeria, Qatar, Ryssland, Saudiarabien, Venezuela, Finland och Israel, med flera.
Av de 151 länder som ITUC granskar har nästan nio av tio kränkt rätten att strejka under 2023. Åtta av tio kränker rätten att kollektivt förhandla, när arbetare går ihop och ställer krav tillsammans. Sextiofem länder begränsar yttrandefriheten och mötesfriheten.
Den värsta regionen för arbetare är Mellanöstern och Nordafrika. Där kränker varenda land rätten att kollektivt förhandla, att gå med i facket och att överhuvudtaget starta ett eget och självständigt fackförbund. I länderna där det redan var sämst har läget förvärrats ytterligare.
På ITUC:s femgradiga skala där fem innebär en total avsaknad av garanterade rättigheter hamnar nu regionens snittbetyg på 4,74, ner från 4,25 för tio år sedan.
Och den europeiska rankingen är inget att hurra för. Under samma tioårsperiod har snittet fallit från 1,84 till 2,73. Det är ett större fall än i någon annan region under samma period. Arbetares rättigheter går inte att ta för givet någonstans, egentligen.
I Sverige gör facken ett bra jobb med att uppmärksamma olyckor, dödsfall och försumliga arbetsgivare.
Det är en facklig plikt att berätta om fel du ser.
Där ingår fackpressen, som Arbetets uppmärksammade och utmärkta granskning om arbetsmiljön på snabbmatsjätten Max Hamburgare. Där utsätts unga medarbetare för risk, stress och permanenta brännskador när skållhet frityrolja stänker och rinner över armar, ben och fötter.
Vi behöver kunskap om den här trenden, det mörka mönstret. Även den globala krisen för arbetares rättigheter är värd att uppmärksamma mer här hemma. På samma sätt som klimatkrisen inspirerar och engagerar hundratusentals kan fackliga frågor i kristid väcka en starkare och enad solidaritetsrörelse.
