Man kan sammanfatta analyserna ungefär så här: vi betalar priset för ett krig Hizbollah initierat och vi är trängda mellan Iran och Israel.
På flera håll har byar och städer i Libanon jämnats med marken. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har hotat att förvandla Libanon till ett nytt Gaza, samtidigt som han också krävt att FN:s fredsbevarande styrkor UNIFIL ska lämna sina poster i söder. IDF-styrkor har gått från ord till handling och beskjutit FN:s vakttorn. Förra veckan dödades 23 människor i israeliskt flyganfall i byn Aitou med kristen majoritet och bland offren fanns familjer som fördrivits från söder.
Libanon befann sig redan innan kriget i en prekär situation, staten har alltid varit svag men nu har landet inte haft en president på två år vilket gör den extra utsatt. Att landet dessutom genomlidit en av världens värsta ekonomiska kriser i modern tid gör inte saken lättare. Efter att den senaste presidenten Michel Aoun avgick har parlamentet inte lyckats enas om en ny efterträdare.
Libanon har ett politiskt system baserat på en pakt från 1943 som bygger på en trosbaserad representation och maktdelning.
Enligt den ska presidenten och arméns befälhavare vara maronitiska kristna, medan premiärministern måste vara sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.
Den tidigare presidenten Aoun samarbetade med Hizbollah och därför förväntar sig den Iranstödda milisen ett namn som fortsätter i samma spår.
I detta vakuum har Hizbollah fattat beslut på egen hand, utan stöd i parlamentet eller opinionen att avfyra raketer mot Israel. Enligt Hizbollah är attackernas syfte att pressa Israel att avsluta kriget i Gaza.
Men den egentliga aktören som dragit in Libanon i kriget är Iran. Den iranska regimen vill visa musklerna gentemot Israel för att behålla någon slags heder men vill samtidigt inte själva dras in i kriget, därför aktiverar man sina vakthundar i Hizbollah och kastar Libanon (och milisgruppen) under bussen.
Allt det här riskerar att öka spänningarna mellan olika etniska grupper i ett instabilt Libanon.
Redan på sina håll vittnar shiamuslimer om hur de särbehandlas negativt eftersom de får bära skulden för Hizbollahs beslut att kriga. Alla grupper, men kanske i synnerhet shia och kristna är rädda att lämna sina hem och byar av rädsla att förlora dem. Inbördeskriget tog slut 1990 men såren finns fortfarande där under ytan.
I ett TV-tal som Netanyahu riktade till libaneserna nyligen spelade han just på de etniska motsättningarna, kanske i hopp om att folk ska resa sig mot Hizbollah. Men det där är en naiv och farlig förhoppning, libaneserna är ett krigstrött folk, dessutom kan ökade spänningar leda till ett nytt inbördeskrig och vi vet sedan innan att instabilitet stärker milisgrupper.
Majoriteten av libaneserna är emot Hizbollah och detta krig. Men inte ens milisens främsta kritiker vill se Netanyahus inblandning och israelisk ockupation av de södra delarna av landet. Libaneserna tror inte Israel kommer att gå in mangrant och hålla ställningarna i söder men att man kommer att skapa en buffertzon vilket innebär att vanligt folk inte kommer kunna återvända till sina hem.
Som två libaneser skriver i Politico ”USA måste – som det gjorde i oktober förra året – stoppa Israel från att fullfölja en stor militär invasion som bara kommer att leda till ett oändligt krig.
Israel må kontrollera eskaleringen men den har ingen politisk lösning. Det är dags för den libanesiska staten att bli landets enda framtid.”