Jag reagerade på rapporteringen från Northvoltkonkursen i Skellefteå. Varför sa nästan alla att de kände sorg när katastrofen var ett faktum? Var det inga av arbetarna eller folk på orten som var riktigt jävla förbannade på riskkapitalisternas girighet och den helt orealistiska planeringen? Eller var reportrarna så inne på att tala om sorg att raseriet försvann ur bild och ljud?
Det var som att rapporteringen ville dra mot att behandla konkursen som en dyster naturkatastrof som släckte ut både arbetstillfällen och hopp om grön omställning.
Vilket det ju inte är.
Det vi såg i arbete var kortsiktig kapitalism. Den avgångne vd:n Peter Carlsson blev mäkta upprörd när han fick frågan hur mycket han själv tjänat på Northvolthistorien. Enligt Dagens Industri ska han ha sålt av aktier för nästan 200 miljoner. Han blev rik medan anställda på Northvolt, varav många är utländska medborgare, är förtvivlade.
En filosof som är expert på finansiell etik sa att det där kunde sticka i ögonen på vanligt folks moral. Men det är så det måste vara: Risktagarna måste gå fria för att någon ska vilja investera.
Jag är inte nöjd med det svaret. Jag menar att det är självklart med en folkstorm riktad mot Peter Carlsson personligen. Han skulle kunna betala tillbaka 200 miljoner rakt av, exempelvis till Skellefteå kommun som han fått att investera massor i allt som behövts kring batterifabriken.
Har vi glömt att vi kan ställa giriga människor inför moralens domstol?
Han skulle inte ens bli fattig av det. Han har haft toppjobb hela tiden, till exempel på Tesla i Kalifornien. Hans vd-lön på Northvolt gick inte av för hackor: en kvarts miljon i månaden.
Har vi glömt att vi kan ställa giriga människor inför moralens domstol? Jag tror att om och när vi gör det, så påverkar det till slut själva den ekonomiska politiken i ett land.
Ta vindkraften. Det är mycket motstånd runtom i landet mot den, både från moderata rikingar som inte vill ha utsikten förstörd och från normala människor som ser naturen förstöras utan att få något för det. Ett avgörande skäl till det olycksaliga motståndet mot vindkraften är att den ägs av stora bolag långt i fjärran, tyska och kinesiska, som inte går att nå och som man inte kan lita på när verken börjar rosta.
Det borde vara självklart att något så centralt som vindkraftsutbyggnad bör ske i statlig regi. Tyvärr har vi dessutom en regering som lyckats stoppa vindkraften där det vore allra bäst att bygga ut den – till havs.
Att det saknas en generalplan för den gröna omställningen har länge varit uppenbart. Det är helt enkelt den svenska staten och EU som måste gå i spetsen för den, inte opålitliga riskkapitalister. Men de nyliberala reflexerna har så länge dominerat i staters och EU:s tänkande att alldeles för mycket lämnats över till marknaden.
Själv trodde jag aldrig riktigt på Northvolt, i synnerhet inte sedan bolaget sjappade från Borlänge efter löften om tusen jobb. Kineserna tillverkar de där batterierna billigare och effektivare. Men hade klimatkrisen blivit en central fråga under den efterkrigstid när statlig planering var självklar, då hade vi med all sannolikhet fått se enorma statliga satsningar och statligt ägande för att fixa en grön omställning.
Försvararna av den globala entreprenörseliten kan ofta hävda att de visst kan vara moraliskt oegennyttiga. Det hänvisas till miljardären Bill Gates välgörenhet. I ett avsnitt av min gamla favoritserie ”Big bang theory” kunde man för åtskilliga år sedan se en engagerad Elon Musk dyka upp i ett soppkök för frivilligarbete. Kapitalismen hittar sin moral i välgörenhet och soppkök, samtidigt som de tar ifrån befolkningarna den avgörande makten över de stora investeringarna.
Sedan Trump kom till makten med sitt bugande följe av techmiljardärer är nog den idén på väg att dö.
I slutändan är det bara djup, folklig vrede som kan ge oss den ekonomiska politik vi behöver: Känn inte sorg, Skellefteå och Sverige, känn vrede. Och betala tillbaka, Peter Carlsson!
