Klimatpolitiska rådet skällde i förra veckan praktiskt taget ut sittande regering för att den bryter mot klimatlagen och de facto inte har någon plan för utsläppsmålen 2030 och 2045.
Det är ju ingen som helst tvekan om att rådet har rätt. Och det är mer än pinsamt att självaste statsministern avfärdar rådets slutsatser med att det finns olika åsikter i denna fråga.
Men när jag läser rådets rapport blir jag sittande länge när jag nått ett tjugotal sidor in i den.
Det är där det står om de så kallade konsumtionsbaserade utsläppen. Alltså de utsläpp som härrör från det Sverige importerar från andra länder där produktionen orsakar växthusgaser (även flyget ingår där).
I rådets mycket kritiska rapport är det de så kallade territoriella utsläppen, de som görs inom landet, som bedöms. Dessa territoriella utsläpp uppgick 2021 till 48 miljoner ton koldioxidekvivalenter. Och vi vet att utsläppen med den nya regeringens politik ökar.
Men så har vi de konsumtionsbaserade utsläppen. Klimatpolitiska rådet beskriver det som ett ”annat sätt att beräkna utsläpp” – och de tar upp dem, men liksom i marginalen. Dessa utsläpp står alltså för 88 miljoner ton (2021), det vill säga nästan dubbelt så mycket som de inhemska.
Från året innan, 2020, ökade dessa utsläpp med nio procent, beroende på att samhället återhämtade sig på grund av pandemin och mer produktion kom igång igen. Utsläppen från konsumtion har visserligen minskat något på senare årtionden. Men siffran 88 miljoner ton är likväl fullständigt förskräckande.
Grafen i rådets rapport borde ständigt skickas ut i medierna och offentligheten. Den berättar att läget för klimatet är mycket värre än vad de flesta spontant inser.
Varför talas det så litet om de konsumtionsbaserade utsläppen?
De är ju mycket större än de inhemska. När de tas med i beräkningen inser man att den utmaning som vårt samhälle är så mycket värre än vad de flesta nog har klart för sig.
I de där sammantagna siffrorna sprängs de planetära gränserna. Och i förbigående sagt vägrar jag att kalla de rika länder som står för den stora massan av konsumtionsbaserade utsläpp för ”utvecklade”. Ur biosfärens synvinkel är de rika samhällena inte alls utvecklade.
Det finns många skäl till att de konsumtionsbaserade utsläppen sällan hamnar på kartan. Ett är att en radikal minskning av dem skulle kräva gigantiska ingrepp i den världshandel som sedan efterkrigstiden ökat många hundra gånger i omfattning.
Kanske minns någon det stora containerfartyg som häromåret fastnade i Suezkanalen, en pulsåder i kapitalismen, och fick världen att skaka till även på eliternas övre däck. Att ta upp det perspektivet är att röra vid kapitalismens centrala nervsystem. Det är det ytterst få som vill.
När terrorister i Jemen anfaller lastfartyg sedan Israels krig mot Gaza startade, utlöser det omedelbart militära insatser från stormakterna (och även från svensk militär).
En ständigt ökande världshandel är en helig princip i vår tid.
Ett annat skäl till att de dominerande konsumtionsbaserade utsläppen närapå förtigs är att själva fenomenet ”konsumtion” rymmer systemkritiska frågor som är lika svårhanterliga för den politiska debatten.
Forskare har pekat på att när ojämlikheten ökar, då ökar statushetsen och den iögonenfallande konsumtionen – alltså den konsumtion som ger status i betraktarens öga. När de översta skikten drar ifrån i köpkraft, via exempelvis skattesänkningar, inspirerar det skikten under dem att konsumera mer statusmässigt.
I klimatpolitiska rådets rapport nämns aldrig ord som ”jämlikhet” eller ”status”. Men frågan är om det alls egentligen är möjligt att göra något åt klimatnödläget om inte konsumtionen och dess drivkrafter på allvar diskuteras.
Läget är kort sagt långt värre än vad Klimatpolitiska rådet säger i sin förödande kritik av sittande regering.