Till skillnad från i EM, där mäktiga Azerbajdzjan visade sig vara numret för stort för ett svenskt avancemang, har Sverige här en sportslig chans att faktiskt få jubla i sommar.
Det blågula OS-hoppet i Paris står först och främst till en simmerska från Rönninge, en hästhoppare från Nyköping och en stavhoppare från Louisiana.
Notan för folkfesten beräknas landa någonstans i storleksordningen 100-130 miljarder kronor, även om varje mästerskap sedan 1960 i snitt överskridit budget med blygsamma 170 procent.
Men trots summor motsvarande ett litet lands BNP är det inte arrangörslandets statskassa som får betala den största kostnaden.
Att trakassera utsatta är en gammal och stolt OS-tradition. Redan i Berlin 1936 samlade nazisterna ihop stadens romer och satte dem i koncentrationsläger. 1964 gjorde de japanska myndigheterna sitt yttersta för att rensa bort alla hemlösa från Tokyos gator.
Inför OS i Seoul 1988 massarresterades tiotusentals människor – alltifrån hemlösa och tiggare till barn och funktionshindrade – och slängdes i arbetsläger där överlevare senare vittnat om tortyr, slaveri och våldtäkter.
Listan kan göras längre. Även i modernare tid, exempelvis i Peking 2008 och i Rio de Janeiro 2016, har de olympiska spelen föranletts av ett upptrappat polisiärt våld, chockhöjda hyror och plötsliga rivningsbeslut i låginkomstområden.
Allt för att tvinga bort och osynliggöra de allra mest utsatta, som uppenbarligen inte passar in i den tillgjorda OS-perfektionen.
Efter påtryckningar från hjälporganisationer gjorde den Internationella olympiska kommittén (IOK) förvisso ändringar i värdstatskontraktet inför OS i Tokyo 2020, för att ”stärka kampen för mänskliga rättigheter”. Men det tycks ha haft en marginell betydelse, då kränkningarna fortsatt även inför OS i Paris 2024.
Alltmedan huvudstaden förberett sig inför de trettiotredje sommarspelen har hemlösheten ökat med 17 procent sedan förra året. Myndigheter och polis har därför jobbat intensivt under de senaste månaderna med att ”städa upp” stadens gator.
Uppemot 12 000 människor uppges ha fördrivits för att bevara den polerade, franska fasaden, och hålla verkligheten långt borta från tv-kamerorna. Hjälporganisationer vittnar om hur polis trakasserat människor i försök att få dem att lämna staden ”frivilligt”.
Parallellt med detta har det franska idrottsförbundet förbjudit kvinnliga franska idrottare att bära hijab, något som även det bryter mot internationella lagar om mänskliga rättigheter.
Förbudet, som länge varit gällande i Frankrike, har fått skarp kritik. Inte minst har Amnesty International påpekat att det exkluderar muslimska kvinnor och flickor från att delta fullt ut i idrott, på såväl amatörnivå som professionell nivå.
Detta och mycket annat har legat till grund för människorättsorganisationen Cage Internationals rapport ”The Games of Shame: Can the 2024 Paris Olympics whitewash genocide and widespread exclusion?” som publicerades häromdagen.
Rapporten avslöjar systematisk islamofobi och lyfter särskilt kommitténs genomgående stöd för och normalisering av Israel och det pågående folkmordet av palestinier i Gaza. IOK ser tydligen inga som helst problem med att välkomna Israel med öppna armar.
Och Fifa, som organiserar den olympiska fotbollen, har gjort det närmast komiskt lätt för sig – och skjutit beslutet om att utesluta Israel från OS till … efter OS.
Det är svårt att se hur social rensning, islamofobi och normalisering av folkmord är förenligt med det olympiska värdstatskontraktet och löftena om socialt ansvar. De olympiska spelen är och förblir en skådeplats för politisk opportunism, där värdländernas mest utsatta får betala priset.
Under fotbolls-EM gjorde den franska världsstjärnan Kylian Mbappé ett lika överraskande som välkommet utspel mot den franska högernationalismen. I parlamentsvalet blev det sedan en skrällframgång för vänstern, och ett lika oväntat bakslag för extremhögern.
Det återstår att se om någon olympier vågar göra en Mbappé under den välpolerade folkfesten i Paris.