Ja, när en berömd originalmålning förstörs är dess liv avslutat och bara några miljoner affischer återstår. Och för det andra är det solklart att sådana aktioner motverkar den allmänna mobiliseringen för en radikal klimatpolitik.
Visst kan jag fullt ut förstå den avgrundslika förtvivlan som många unga människor känner inför klimatkrisen och att ingenting på allvar görs åt den. När brittiska feminister i början av seklet förhånades och förföljdes av myndigheterna när de kämpade för kvinnlig rösträtt, tog några av de så kallade suffragetterna till våld - de anlade bränder och försökte krossa en tavla på National Gallery med yxa.
Det går att förstå suffragetternas förtvivlan, och kanske gjorde även deras värsta aktioner nytta, jag vet inte. Men jag gillar dem inte, inte ens långt i efterhand.
Civil olydnad är en nödvändig ventil i varje demokrati och är okay så länge två kriterier uppfylls: Att inga oskyldiga drabbas (vilket inkluderar orginalmålningar) och att de som utför protesthandlingarna står för dem och tar sina eventuella straff. Precis sådana är tack och lov de allra flesta exempel på civil olydnad.
”Vi älskar konsten, men framtida konstnärer kommer inte ha någonting att måla på en brinnande planet.” Så har en aktivist från det franska klimataktivistiska kollektivet Riposte Alimentaire yttrat sig. Man måste verkligen hålla med om själva andemeningen i det påståendet: Idylliska landskapsmålningar blir kanske inte bara svårare att hitta motiv till i framtiden; om sådana idyller målas kommer de att kännas förljugna.
För några dagar sedan, i lördags, arresterades en aktivist från kollektivet när hon fäst en röd affisch över Claude Monets berömda målning ”Blommande vallmo.” Den hänger på Musee d´Orsay i Paris. Det är en underbar målning. Några kvinnor med parasoll går med sina barn genom ett fält med blommande röd vallmo. Men egentligen är målningen märklig: Människorna som går där kommer ur den borgerlighet som redan fjärmat sig från naturen. De är främlingar, besökare, i det gröna. Naturen något att konsumera.
Monets målning är underbart vacker. Jag älskar den. Men den bär också sin förljugenhet. Många av dem som nu upprörts över vandaliseringen av ”Blommande vallmo”, tror jag inte ens riktigt ser vad som finns i målningen utöver det omedelbart vackra.
Samtidigt är det verkligen något sällsamt vilsamt över det där blommande landskapet - det är ännu inte vidrört av den industriella revolutionen. En sommardröm träder fram. Monet målade den 1873. Det var dagsljusets spel han ville åt. Men när en betraktare idag ser de där första målningarna av impressionisten Monet står hen inför ett kikhål in i en värld som inte längre existerar.
Senare i livet blev Monet mer intresserads av urbana miljöer. En berömd tavla är från Gare Saint-Lazare, en järnvägsstationen nära Paris. Ånga från brinnande kol strömmar genom luften. Gestalterna som syns är suddiga och tanken man idag får är att människan själv blev suddig när den fossila industrialismen fick verka.
”Blommande vallmo” ska ha klarat sig bra från attacken. En röd affisch fästes på duken men enligt muséet ska verket inte alls ha kommit till skada och redan vara tillbakahängt på museiväggen. Kanske var aktivistens handling avsiktligt skonsam, jag vet inte. Jag hoppas det. Kollektivet säger ju sig älska konst.
Just Monet har verkligen blivit en del av den moderna konsumtionskultur som hemsöker planeten. Svävande och tillsynes genomlyckliga idyller att hänga som reprodukioner hemma på väggen, Claude Monet och Carl Larsson. För länge sen besökte jag Monets trädgård som ligger sju åtta mil utanför Paris. Jag minns det som en liten lyckotripp.
Men uppmaningen till alla klimatrörelser är: Låt bli att vandalisera konstverk! När det sker beter man sig som den fossilkapitalism som går över lik för sina vinsters skull.