Under tisdagen utlyste Sydkoreas konservativa president, Yoon Suk-Yeol, undantagstillstånd med förbud mot all politisk aktivitet samtidigt som media underställdes statlig kontroll. Under några dramatiska timmar omringades parlamentet av militären, samtidigt som regeringskritiska demonstranter drabbade samman med säkerhetsstyrkor och landets största fackförbund, KCTU, utlyste generalstrejk. Medlemmar ur parlamentet lyckades samlas och rösta ner undantagstillståndet och president Suk Yeol tvingades backa.
Det hela var över inom loppet av några timmar.
I efterspelen kräver både facken och oppositionen att presidenten avgår och ställs inför rätta. Hans anklagelser om att den centristiska oppositionen utgör “antistatliga kommunister” framstår som en löjlig högerhyperbol av samma typ vi ofta ser från svenska högerdebattörer. I skrivande stund pågår fortfarande omfattande fackliga protester och Yoon Suk-Yeol kämpar för sin politiska överlevnad.
I den direkta bakgrunden till konflikten finns en djup polarisering mellan det konservativa Folkets maktpartis minoritetsstyre och den centristiska oppositionen, Demokratiska partiet. Senast kring budgeten, som parlamentet vägrat släppa fram. Innehållet är intressant – förutom en ökning av militärbudgeten och medel till åklagarmyndigheter (som ska utreda oppositionen och fackliga ledare), fanns även en industripolitisk satsning som syftade till att dämpa Sydkoreas ekonomiska bekymmer, och dämpa smällen från USA:s kommande handelstullar och utökade embargon mot Kina. En misslyckad militärkupp född ur geopolitiska smärtor och högerpopulistisk inkompetens.
Den klarast lysande stjärnan i kaoset är fackföreningsrörelsens osvikliga politiska instinkter. Att Sydkoreas fackliga mobiliserade omedelbart och med full kraft mot vansinnet är dock ingen slump. Yoon Suk-Yeol har konsekvent försökt försämra sydkoreanska arbetsvillkor och låtit säkerhetstjänsten övervaka och trakassera fackliga ledare, vilket skapat infekterad stämning.
Sydkoreas progressiva fackföreningsrörelse bildades också som en följd av frihetskampen under 80-talets militärdiktatur (som för övrigt stöddes av USA), och KCTU, Koreanska fackliga samorganisationen, var drivande i kampen för arbetares rättigheter under 90-talet.
Man skulle kunna tänka att historien får ett lyckligt slut här. Fackföreningsrörelsen och det centristiska parlamentet räddar tillsammans Sydkoreas demokrati. Men det vore en idealistisk förenkling av situationen.
Sydkoreas hyperkapitalism i kombination med gamla maktstrukturer gav på 10-talet upphov till uttrycken ”Hell Joeson” (helvetet Korea), och “Tal-Jo” (fly från helvetet). Båda anspelar på förhållandena under Joseondynastin. Landet styrdes då av en liten elit medan majoriteten av befolkningen levde i nedärvd fattigdom. Uttrycken säger mycket om de yngres sociala situation och möjligheter – mer än redogörelser för bristande social rörlighet och jämställdhet, stagnerad ekonomi, skenande bostadspriser och en blygsamt utbyggd välfärd i ett strikt klassamhälle med sjunkande födelsetal.
Här har “86:orna” (studentrörelsen från 80-talet) all anledning att skärskåda sig själva. Medan de stigit i graderna och nu befolkar de styrande politiska och ekonomiska skikten har generationerna efter dem, millennials och Gen Z, halkat efter. Merparten upplever inte att politiken visar något intresse för deras livsförhållanden och 86:orna anklagas för att ha svikit sina ideal. De har blivit precis som det etablissemang de en gång kullkastade. Något som bland annat är synligt i det Demokratiska partiets svala inställning till arbetarrörelsen.
Under valet 2022 lyckades president Yoon Suk-Yeol vinna yngre och äldre mäns röster genom att angripa feminismen, riva upp jämställdhetspolitiken och rida på en våg av onlinemisogyni.
Så långt påminner Sydkorea starkt om flertalet västländer.
Men de har en arbetarrörelse som inte tvekar en sekund inför hotet mot friheten, och därför slutar det konservativa kuppförsöket i ett högerpopulistiskt fiasko.
