Men bägge de två stora amerikanska partierna vill gärna förknippas med stora artister. Och republikanerna, som alltid har svårare att hitta fränder i kulturen, har många gånger fått ilskna artister på sig när deras musik utnyttjats. 

Det mest kända exemplet är när Ronald Reagan 1984 åberopade Bruce Springsteens amerikanska dröm efter att denne släppt Born in the USA. Springsteen blev förbannad. Hans låt handlar om en förtvivlad Vietnamveteran som ångrar att han enrollerade sig i armén och som kom hem till ett Amerika där han gjorts arbetslös av det slags samhälle Reagan ville ha. 

Men frågan om konstnärer/artister och politik är verkligen intressant. Jag brukar alltid tycka litet synd om borgerliga politiker som har fått kulturpolitiken på sin lott och det av det enkla skälet att en så förkrossande stor majoritet av författare, konstnärer och musiker verkligen drar åt vänster. 

Inte alla, givetvis. Det finns undantag, geniala och mindre geniala. Men ett liv har lärt mig att det definitivt är ytterst sällsynt att träffa på någon kulturutövare som hyser ståndpunkter till höger om åtminstone socialdemokratin. Borgerliga kulturpolitiker ger därför alltid ett litet ensamt och övergivet intryck.

Men varför är det så att de flesta kulturutövare drar åt vänster?

En marknadsfundamentalist skulle säkert hävda att det beror på att konsten är så beroende av offentligt stöd. Jag tror inte det ligger mycket alls i det. I de kreativa ögonblicken tänker konstnären inte på kulturpolitik. 

Jag har också sett högerdebattörer argumentera för att mycket av konsten, litteraturen och musiken i själva verket faktiskt är borgerlig, det är bara det att den själv inte inser det. 

Jag minns ett föredrag av en gammal timbroit där det hävdades att Lars Noréns pjäser var exempel på en egentligen borgerlig konst. Problemet med det är bara det att Norén själv skulle resa sig ur graven om han hörde det. 

Nej, grundorsaken till att konstnärer i normalfallet nästan alltid drar vänsterut är att konsten, om den ska bli levande, i någon mening måste slå underifrån och uppåt. 

Jag tror inte att det går att skriva en bra teaterpjäs om en verkställande direktör som gör sina anställda arbetslösa och där solidariteten och empatin ligger med makthavaren och hans framgångar.

Givetvis går det att skriva romaner om Elon Musk och Jeff Bezos eller någon annan, påhittad miljardär – men det kommer att vara offren för deras handlande som i slutändan verkligen intresserar en läsare.  

Skälet till att det aldrig kändes riktigt bra med Lars Vilks rondellhund – trots att han hade all rätt att göra det han gjorde och att infallet var påhittigt – var den envisa känslan av att han riktade sin satir mot en icke-privilegierad grupp människor i västvärlden: muslimer. Han slog nedåt. 

Ändå skulle jag tro att Vilks i någon mening betraktade sig som vänster, kanske till och med rebellisk vänster – i alla fall fick jag det intrycket när jag några gånger satt och pratade med honom. 

Litteraturen – och andra konstarter – kommer alltid ha sin allra starkaste effekt på sina mottagare när den plötsligt lyfter ödet hos en utsatt människa eller ett förtryckt kollektiv. Konsten får sitt liv genom att vara maktkritisk och slå uppåt. 

Och att slå uppåt i det samhälle vi har är i slutändan att rikta sin ilska mot ett orättfärdigt system som råkar vara kapitalistiskt och dessutom patriarkalt. Sådana är våra samhällen, även om det råkar sitta röda regeringar som administrerar dem och det vet konsten om. 

Donald Trump föddes som rikeman. Tyvärr har han fått med sig en hel del missnöjda icke-privilegierade i det amerikanska samhället. Men att han knappt får med sig en enda betydande artist eller författare är ett bra lackmustest på var han står: på maktens sida.