I höstas kom Tidöpartierna och Socialdemokraterna gemensamt ut ur ett slutet rum och deklarerade med jubel i rösterna att de var överens om att hålla hårt på det så kallade finanspolitiska ramverket. Visserligen med tillägget att ett överskottsmål för statens finanser nu ersätts av ett balansmål. Det där kom som en verklig chock för de delar av socialdemokratin som ser det som självklart att staten måste få loss resurser för att lösa allt från järnvägens problem till välfärdens. I förslaget till nytt partiprogram skrev (S) dessutom in att det finanspolitiska ramverket, tillverkat av nittiotalets krisekonomer, måste värnas. 

Jag blev urförbannad. Men när jag berättade om överenskommelsen för folk som inte är några politiknördar så såg de ofta mycket misstrogna ut. Ungefär detta kunde läsas ut i deras ansikten: Det är väl bra att staten inte blir skuldsatt. Och så tänkte de på sina egna skulder. Vad tänkte de? Jag tror mig vet det. 

”Svenska hushåll tillhör de mest skuldsatta i världen”, konstaterar Finansinspektionen. Skuldberget uppgår till 5000 miljarder varav en femtedel utgörs av bostadslån och många av dem togs förstås när räntorna var extremt låga. De allra flesta av dem som har dessa skulder är så att säga vanligt folk som inte står på gränsen till att hamna på gatan. 

Men samtidigt har skulderna hos Kronofogden ökar snabbt de senaste åren – det rör sig om en bra bit över hundra miljarder. Uppåt en halv miljon svenskar är registrerade hos Kronofogden och hos många av dem är skräcken stor för att det en dag ska knacka på dörren och statens sändebud stå där. 

Den typen av skulder är synnerligen ojämnt fördelade över landet – i rika kommuner som Danderyd eller Vellinge är det långt färre som har den rädslan än i fattigare kommuner som Ljusnarsberg eller Filipstad. 

Man kan säga att den enda instans i det här skuldtyngda landet som inte behöver vara rädd för något skuldberg alls är den svenska staten. Sveriges statsskuld är historiskt låg, extremt låg. Och detta är helt enkelt en bild av att det tunga ekonomiska ansvaret har lagts över på enskilda medan staten inte längre tar något samhällsansvar. Skuldfrågan har individualiserats och det är egentligen samma sak som att säga att klassamhället fördjupas eftersom lån och skulder är lättare att hantera för starka hushåll, för rika, än för fattiga

Men det är något mer här som oroar mig. Jag har nämligen märkt att när sådana som jag, eller S-föreningen Reformisterna, eller Vänsterpartiet föreslår att staten borde låna mer för att fixa alla de investeringar som behövs – då drar väldigt många vanliga människor öronen åt sig. De känner att det är fara å färde när någon hävdar att staten borde öka på sina skulder. De blir oroliga. De tänker helt enkelt på sin egen situation och oroar sig över sina privata skulder. Då låter idén om att staten ska låna mer skakig och oansvarig. Ibland tycker jag mig rentav ha märkt att ju sämre ekonomi en person har – desto mer är de emot idén att staten ska låna mer. 

Det är ju en tragedi, egentligen. Väldigt många människor har helt enkelt de senaste trettio åren uppfostrats till att se all ekonomi enbart ur den egna individuella situationens perspektiv. Nyliberalerna har verkligen lyckats med det projektet: Det finns inget samhälle, bara individer. Alla tankar kring ekonomi har privatiserats. Och när räntorna var låga behövde medelklassen länge inte alls tänka på någon samhällsekonomi. 

Numera menar ju även många borgerliga ekonomer, bankekonomer och Svenskt Näringsliv att den svenska staten kan och bör låna mycket mer för att investeringar ska kunna ske där de behövs. Det är ju till och med så att stora investeringar, möjliggjorda genom statliga lån, kan öka BNP och därmed mildra statsskuldens andel av BNP. 

Men den pedagogiska uppförsbacken bland vanligt folk är helt klart stor i den här frågan. Den som är satt i skuld är inte fri, det är det bibliska uttryck som ännu ljuder starkt i många människors medvetande. 

Men när Kronofogden en dag knackar på dörren så är det egentligen en dumsnål stat som knackar på.