Det närmar sig det ögonblick då Sveriges riksdag formellt ska ta ställning till det så kallade DCA-avtalet med USA. 

Avtalet, som har sågats av flera remissinstanser, har inte ett smack med Nato-medlemskapet att göra. Det är liksom bara ytterligare steg i den krigskultur som vreds upp någon gång när Försvarsmakten på sin Youtubekanal bytte ut ”Om” mot ”När kriget kommer” och ljudsatte pansarskott M/86 med Ave Maria och bildsatte med ett kvinnligt lyckligt leende.

Avtalet, Defence Cooperation Agreement, innebär något så pittoreskt som att USA får rätten att placera ut soldater och materiel på 17 baser i Sverige. 

Låter oförargligt? 

Nja, det handlar om samtliga flygflottiljer och alla större arméförläggningar i Sverige. Det är de flygflottiljer och de arméförläggningar som brukar kallas för Sveriges försvar. Och där ska USA få obehindrad tillgång av områden. 

Låter det maffigt? Det är det också. 

Och inte bara det: områden blir ”legitima anfallsmål” om USA/Nato hamnar i krig med Ryssland. Men i orwellskt språkdräkt så har Sverige blivit säkrare. Sådan språkdräkt är i detta fall en del av den krigskultur som ätit sig in.

Amerikanska soldater, och deras nära och kära, som vistas i Sverige ska inte leva under svensk lag – svensk polis får inte ha med dem att göra. Det gäller även civil personal. Självfallet skattebefrias de också. 

Amerikanerna får uppföra affärsverksamhet, shoppingställen, serviceinrättningar (undantag görs ej för bordeller) och annat utan svensk tillsyn. Bolagsskatt ska inte betalas av amerikanska företag som tillhandahåller varor och tjänster till soldaterna och deras anställda. 

Och – trumpetstöt! – tullen har inte rätt att granska vad som förs in i landet. Det är helt okej att föra in kärnvapen på svensk mark, vilket Sveriges överbefälhavare ansett helt i sin ordning. Vår käre Öb är för övrigt dekorerad av USA:s väpnade styrkor genom att ha tilldelats Legion of Merit, vilket kanske pimpar reklambladet för det konsultbolag som han bildat inför sin avgång.

Allt detta anser de moderata, liberala, centerpartistiska, kristdemokratiska och sverigedemokratiska ledningarna vara helt i sin ordning. Vänsterpartiets ledning har deklarerat avvikande uppfattning. 

Miljöpartiets ledning har i skrivande stund inte sagt något, i skrivande stund. Frågan har diskuterats i tysthet i riksdagsgruppen.

Man skulle ju kunna drista sig att tycka att det inte ens skulle behöva diskuteras i en grön riksdagsgrupp eftersom Miljöpartiet har sina rötter i fredsrörelsen. Men märkligt nog firade en av gruppledarna, Rasmus Ling, Natomedlemskapet, med äppeljuice. Märkligt nog tycks han få vara kvar som gruppledare, vilket definitivt inte hade gällt när partiet var yngre.

Frågan är varför politikers tystnad är så omfattande och utbredd när det gäller det här – uppriktigt sagt – groteska avtalet. 

Jag skulle tro att det beror på något så enkelt som att kritiker är skrämda till tystnad. Genom kritik riskerar de nämligen att utmålas som Putin-kramare. Det har skett förr och numera blivit en norm, en del av den rådande krigskulturen. 

Startskottet för detta var när dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist – för att skrämma till tystnad – under Folk och försvar 2017 hävdade att den som kritiserar närmade till Nato och ökat militärt samarbete med USA går Putins ärenden. Vilket följdes upp av att både försvarsminister och ÖB meddelade ungefär samma sak på DN Debatt. 

Så, vem vill bli anklagad för något sådant? Bättre att knipa käft. Och att i riksdagen rösta mot sin egen övertygelse – jag kan inte tänka mig att alla socialdemokrater egentligen skulle vilja rösta ja till avtalet. Inte alla sverigedemokrater heller förresten.

Kanske ska vi se det som en nationell framgång att ”de amerikanska styrkorna ska lämna den information som krävs för att Sverige ska kunna fullgöra Baselkonventionen om kontroll av slutligt omhändertagande av farligt avfall”. 

Det kan i realiteten innebära viss information om sopsortering. Ser man på!