Uppmärksammandet av Novemberpogromen (”kristallnatten”) är viktigt för det markerar inledningen på Förintelsen och en av Europas största katastrofer. Det var också starten på när den tyska staten började skydda förövaren och inte offret.

Att lära av historien är nödvändigt för mänsklighetens utveckling - men ibland missbrukas det förflutna.

Sedan Hamas attack den 7 oktober förra året har frågan om användandet av historiska händelser aktualiserats. Uttryck och symboler som syftar till att minnas Förintelsen har ibland använts för att göra poänger i Israel-Palestinakonflikten.

I andra fall har minnesdagar ställts in då arrangörerna tolkat det som ett ställningstagande i kriget.

Jag förstår och delar förtvivlan över situationen i Gaza. När politiken är tandlös och det finns inte finns något skydd för civila palestinier vill man skaka om sin omvärld.

Att göra jämförelser i nuet med historiska händelser är inte ett problem i sig, tvärtom, att dra lärdomar är högst relevant och borde göras ännu mer. Men att LIKSTÄLLA Förintelsen med händelserna i Gaza är däremot bekymmersamt.

Det riskerar att förminska Förintelsen, även om det inte är ens avsikt. Att urvattna en händelse leder till slut att vi inte minns alls.

Dessutom är det som att säga att krigsbrotten och den humanitära katastrofen i Gaza inte är illa nog att stå på egna ben. Som om man inte litar på att människor förstår allvaret.

Frågan är också varför vissa känner sig lockade att använda symbolik från just 30-talets Tyskland och inte andra grymheter som hänt i historien.

På ett plan är det begripligt, vårt utbildningsystem och förståelse av europeisk historia kretsar kring andra världskriget, det gör att dessa historiska skeendet ligger närmast till hands.

Men för en del verkar det finnas en frestelse i att straffa judarna med att använda minnet av Förintelsen, det är som att säga ”har ni inte lärt er någonting?”. Att offren omvandlats till sina förövare.

Ett exempel på hur det kan ta sig i uttryck är den polske konstnären Igor Dobrowolski som ställde sig utanför koncentrationslägret i Auschwitz med en skylt där det stod ”Israel gör mot palestinier vad tyskarna gjorde mot judar”.

Ett annat exempel där en sådan historieanvändning förekommit är i samband med en minnesaktion i Göteborg i september i år. En grupp svenska författare och skribenter ville uppmärksamma de palestinska författare och journalister som dödats i Gaza.

Mycket pekar på att israelisk militär medvetet angripit och dödat journalister och bland offren finns många författare, att uppmärksamma det är nödvändigt för alla som försvarar det fria ordet.

Men när inbjudan utannonserades stod det att de döda skulle hedras med snubbelstenar. Efter kritik ändrades det till minnesmärken.

Just snubbelstenar är ett europeiskt konstprojekt som drivs av den tyske konstnären Gunter Demnig och syftar till att hedra offren som fördrevs eller förintades av nazisterna.

Helt onödigt av arrangörerna i Göteborg med andra ord. Frågan är varför de inte kunde uppmärksamma de döda palestinska författare utan att anspela på Förintelsen?

Så vad är det vi ska minnas den här helgen? Från 1933 och framåt straffades judarna i det tyska samhället, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Judiska läkare fråntogs sina legitimationer, judiska studenter tvingades sluta, utpekade journalister fick inte delta i media. Kulmen på denna politik tog sig i uttryck 1938. Idéhistorikern Stéphane Bruchfeld sade i ett tal att det finns ett före och ett efter pogromen. ”Den signalerade att Tyskland nu var berett att bedriva ett skoningslöst krig mot försvarslösa människor och att man inte skydde några medel. Massförstörelsen av synagogor, affärer och bostäder, vandaliseringen av begravningsplatserna, misshandeln, förnedringen och tagandet av liv, liksom massarresteringarna av pogromens offer följt av den statliga plundringen av deras tillgångar, vittnade om att en gräns överskreds.”

Ibland blir jag beskylld för att flytta fokus från det som händer i Gaza, att jag genom att tala om dessa frågor tystar en rörelse som kämpar för palestiniers rättigheter. Men jag menar att det är precis det omvända. Det är den som inte är tydlig med antisemitismen eller missbruk av historien som bidrar till distraktion från den palestinska saken.