Den 18 juni ska beslut tas i riksdagen. Då ska det så kallade DCA-avtalet formellt godkännas. Någon politisk debatt har det inte blivit.
Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet, som kommer att rösta nej, har smugit i buskarna. Troligen är de rädda för att skapa opinion och därmed få på sig allt från Peter Hultqvist (S) och Pål Jonsson (M) till hela mediaetablissemanget (på temat ”ni går Putins ärenden”).
Rädslan är effektiv för att täppa till trutar på den som rimligen borde ha något att säga. Om de nu har det.
Kunde Tidögänget så hade man säkert satt den offentliga stämpeln ”utländsk agent” i pannan på de som dristar sig att högljutt motsätta sig DCA-avtalet. Inspiration hade man ju kunnat norpa från Putin och den georgiska regimen.
DCA (Defence Cooperation Agreement) ska således snart bli vårt. Sjutton amerikanska baser kan därmed implementeras i Sverige. Som små fristater, där den amerikanska försvarsmakten kan göra lite vad man vill.
Likabehandling inför lagen är inte aktuell. De amerikanska soldaterna och dess följe blir liksom lite upphöjda.
Kärnvapen på svensk mark kan vi tycka vad vi vill om, men det är inte vi – hur många pratkavalkader den svenska regeringen och sosseriet än levererar – som rent praktiskt avgör den saken.
Sverige är det land i Norden som är formellt öppet för kärnvapen. Överbefälhavare Micael Bydén vill ha det så.
Om någon svensk tidningsredaktion skulle komma på att man tagit in kärnvapen, trots att den svenska regeringen verbalt sagt att så inte är fallet, så gäller det att inte skriva om det. Ty då inträder det som så pittoreskt går under namnet ”utlandsspionerilagen”.
Den säger att medier som låter meddela något som kan skada relationer med länder eller organisationer som vi samarbetar med ska straffas. Tre, eller i värsta fall sex, år på kåken väntar ansvariga.
Självcensuren lär skapa den tystnad som den svenska politiska majoriteten numera eftersträvar. Därför lär det krävas yttersta mod att avslöja om amerikanska soldater köpt prostituerade, fungerat som knarkkurirer – eller fört in kärnvapen i landet.
Vi huserar numera i krigskulturens innersta cirklar. Där ska i vissa frågor råda total tystnad.Innan beslutet om Nato-medlemskap hölls kritiska röster borta från de större medierna.
Rent pittoreskt blev det när detta beklagades i en DN-podd utan minsta rodnad över att DN var en av de medier som inte var intresserad av kritisk analys av Nato-medlemskapet.
Och när hörde eller såg ni en freds- och konfliktforskare i TV senast? Sådana är omoderna. För nu jävlar lever vi i krigskulturen.
Stora etablerade medier har en förmåga att – i någon sorts låtsasdemokratisk anda – skriva och tala om stora avgörande frågor när avgörandet i realiteten redan skett.
Då kan man ju leva upp till en sorts formell demokratisk anda (”titta, vi skriver, vi talar, vi är goda demokrater, vi”) samtidigt som man kan få en blinkning från det psykologiska försvaret, överbefälhavaren och andra som inte vill att opinion ska hinna skapas.
I fallet med DCA-avtalet tror jag att såväl Vänsterpartiet som Miljöpartiet inte bara fått en blinkning utan också en puss på kinden, som tack för att de inte härjat utan räddhågset smugit i buskarna. Och nöjt sig med en notering i protokollet.
Det är lugnast att göra så om man har något obekvämt att säga om krig och fred. Att ens nämna begreppet fred uppfattas idag som varande obekvämt – ja, rentav som en fientlig handling.
Så brukar det vara så när krigskulturen tagit strypgrepp och den mentala lufttillförseln till hjärnan avstannat.
