I slutet av 90-talet besökte jag som SSU:are Gaza tillsammans med två AUF:are (Norges motsvarighet till SSU). Tre skandinaviska tjejer kunde röra sig relativt fritt. Även om check-points var läskigt så var det aldrig farligt för oss. 

Vi var där för ett jämställdhetsprojekt med vår palestinska systerorganisation Fatah-Youth. Det kan låta absurt idag, men då fanns framtidstro. Det var helt rimligt att prata om hur ett fritt Palestina skulle organiseras och om kvinnors plats i makten och uppbyggnaden.

På ettuniversitet i Gaza City pekade våra palestinska vänner ut några aktivister från den då lilla organisationen Hamas. De beskrev dem som religiösa bakåtsträvande gubbar som motarbetade både fred och jämställdhet, vilket fortfarande stämmer. På den tiden brydde sig ingen speciellt mycket om dem. Det palestinska folket hade annat i tankarna. Arafat hade just blivit president och drömmen om ett fritt Palestina var levande.

Sedan bröt Osloavtalet samman, ockupationen stärktes, extremismen växte, valen fördömdes, isoleringen fördjupades och Hamas grepp över Gaza hårdnade. Jag har varit tillbaka i Palestina flera gånger sedan dess, men aldrig mer kunnat besöka Gaza.

Kriget somnu plågar Gaza är något av det vidrigaste världen skådat. En historiskt hög andel av de dödade är barn. Al-Shifasjukhuset ligger i ruiner. Hjälparbetare på plats vittnar om döda kroppar på gatorna och massarresteringar av medicinsk personal. 

Det är brist på allt. Hälften av Gazas befolkning lider av svält. Var tredje barn under två år är undernärt. Bara några få lastbilar med förnödenheter släpps in i området. Efter den senaste israeliska attacken mot hjälparbetare försvåras läget ytterligare och än mindre av det humanitära stödet når fram. Och det bara fortsätter mitt framför våra ögon.

Jag trorfortfarande på en framtid där Palestina och Israel är två fria och självständiga stater inom säkra och erkända gränser, men vägen dit blir längre för varje bomb som fälls. Kriget måste upphöra. Det finns ingen annan väg framåt. Akut krävs absolut och långvarig vapenvila, fri passage för humanitärt stöd, släppa gisslan och säkerhet för hjälparbetare.

Kriget i sig är ofattbart vidrig i sig men det gör också skada under lång tid framöver. Det skapar hat, skräck och en grogrund för fortsatt terrorism. Det senaste halvårets terror och dödande riskerar leda till att Hamas grepp hårdnar ytterligare. 

Folket i Gazaförtrycks från två håll. Från en ockupationsmakt som bombar, dödar och svälter dem. Och från en terrororganisation som exploaterar människors rättmätiga vrede för egna syften – som inte är folkets frihet. När dessutom hela den demokratiska världen sviker djupnar misstron mot fred och frihet, med resultatet att totalitära krafter stärks ytterligare.

Freden har aldrig varit mer avlägsen. Men vi måste hålla den i minne. Akut är vapenvila nödvändigt med det är inte fred och än mindre frihet. För det krävs ett massivt utvecklingsstöd till och erkännande av hela Palestina, att ockupationen upphör, muren rivs och bosättningarna avvecklas. Ockupationen i sig är grundproblemet. Utan frihet ingen fred. Så länge det palestinska folket förvägras sina rättigheter kommer Hamas fortsatt kunna växa.

Jag önskarmig fred och frihet för folken i både Palestina och Israel. Fred, frihet och två stater inom säkra och erkända gränser. Och så flimrar bilder förbi. Bombade sjukhus, döda kvinnor på gatorna, pappor som springer med lemlästade barn. 

Vi kan inte låta ett folkmord spelas upp i realtid utan att ingripa. FN-stadgan föreskriver oss Skyldighet att skydda i just sådana här situationer. Den maktlöshet du och jag känner, den har inte världens ledare. De kan ingripa och stoppa dödandet. De måste.