I tidningen Expo konstaterar Anders Dalsbro att kollektiviserande hat mot förmodade muslimer grasserar på nätet och att det idag allt oftare tar formen av utfall mot dem som uttrycker sitt stöd för palestinierna. Detta fortgår inte isolerat i någon undervegetation.

Många politiska makthavare står för potent näring. Medan ingången till försvaret för det israeliska folkmordet är insmord i etno-religiösa gliringar, blir utfallet en auktoritär vändning. 

Vår regeringen syftar med sina utspel främst till att misstänkliggöra minoriteter. Samtidigt devalveras grundlagsfästa fri- och rättigheter. Vi ser angrepp mot mötesfrihet och akademisk frihet; hör polisens yttranden om egen kartläggning av "åsiktsyttringar som klassas som antidemokratiskt beteende". (Det är typiskt att en JO-anmälan om detta tas upp på en kultursida).

Detta är inget unikt svenskt. Häromdagen greps en pensionerad judisk professor i London, av polisen misstänkt för att genom sina ord på en Palestina-manifestation ha brutit mot terrorlagstiftningen. I somras konstaterade Amnesty att ingripanden mot Palestina-demonstrationer utgjorde en viktig del av en generell våg av inskränkt mötesfrihet i Europa.  

Det vi idag tänker på som universella mänskliga rättigheter och de internationella strukturer som är satta att försöka hävda dem, är i hög grad sprungna ur andra världskrigets fasor. När kriget var slut satt samtidigt många europeiska länder kvar med kolonier, medan USA tillämpade rassegregering på hemmaplan. 

Kampen mot dessa rasistiska styggelser fick en skjuts av krigets utfall och dess löften om mänskligheten som en politisk figur. De kommande decennierna skulle likväl präglas av blodiga strider för att åtminstone lossa på kolonialismens och rasismens formella bojor. Detta gav samtidigt avgörande bidrag till att stärka progressiva strömningar i västvärlden.

De krafter som ville behålla (vit) kolonial överhöghet tenderade att också stå för mer av underdånig respekt för inhemska hierarkier. Där de tvingades vackla, öppnades ett större rum för liberala fri- och rättigheter. 

Det vi nu ser, är en rörelse i motsatt riktning. När Israel skapar “facts on the ground” utifrån en grovt kolonialistisk logik – en där de underordnade inte kan bära lika rättigheter och måste disciplineras med våld –  fungerar det som katalysator för liknande hierarkier också i väst. 

I Gaza vrids nu den rasistiska behandlingen av palestinierna upp i folkmord, inför ögonen på en global offentlighet. Vad som då står på spel är mer än sköra, sörjbara palestinska liv. Det är också hur våra samhällen placerar sig i det historiska vinddraget från rasism och kolonialism. 

Detta är inte en teoretisk besvärjelse. Det handlar om grundvalarna för samhällelig samvaro. Idag känner en betydande del av Sveriges befolkning in på skinnet hur ledande makthavares förhållningssätt till folkmordet blir en del av deras vardag. När det inte är möjligt att navigera ens med idealet om alla människors lika värde i horisonten, uppstår en existentiell otrygghet. I den kan också nihilistiska och reaktionära krafter erbjuda tröst och överlevnadsstrategier.

Det är i det perspektivet Gaza är en inrikespolitisk fråga. Det handlar inte om flyktiga opinionssiffror för olika partier. Det handlar om att ingen som värdesätter demokratiska fri- och rättigheter i förlängningen kommer att kunna bortse från de krafter som försvaret av Israels oförsvarliga, koloniala straffexpedition förstärker.