DN-journalisten Katrine Kielos-Marcal skrev i lördags en lysande artikel om hur den digitala ekonomins egen logik helt enkelt tenderar att producera skräp på kulturens och förmodligen även journalistikens område.
Varför? Därför att utrymmet i princip är oändligt i den digitala världen. ”På världens tidningsredaktioner gick man till exempel från att diskutera vilka texter som skulle ’få plats’ i papperstidningen nästa dag till hur man skulle ’fylla sajten’ till nästa timme.”
Den digitala ekonomin har inte bara lett till en inflation i ”content” – vad som helst som kan väcka ett klick – utan också i exempelvis den pågående degraderingen av texters layout; på många tidningar är det numera robotar som layoutar. Och ovanpå det en tilltagande snuttifiering av läsandet: Man läser en rubrik och skrollar vidare i en uppsjö av annonser mitt i texterna. De alltmer okoncentrerades avantgarde tar ledningen och makten.
Sedan AI tillkommit på allvar har eländet tilltagit. Kielos-Marcal tar upp en debatt som pågått i alla fall sedan i våras i brittisk och amerikansk press där ordet ”slop” myntats som en uppföljare till ”spam” och ”skräppost”. Slop betyder spill eller till och med avfall eller grismat. De meningar som finns på nätet har till kanske femtio procent genererats av AI, vilket betyder att de självlärande systemen snart bara har sig själva att träna på, varvid de blir ännu sämre på levande språk och idérikedom.
Är det ett förfall vi bevittnar? Ja! Många saker var definitivt bättre förr. Det gäller alltifrån a-kassan eller järnvägen i Sverige till den sociala jämlikheten eller militär nedrustning i västvärlden. Det finns därför en omvälvande, smått revolutionär kraft i det nostalgiska och populistiska uttrycket Det var bättre förr.
Faktum är att det alltid funnits där: ”Människovärdet vi fordra tillbaka” heter det i en gammal socialistisk kampsång som skrevs för mer än hundra år sedan trots att det då knappast fanns mycket att blicka tillbaka på som var bra. Men frasen syftar troligen på en dröm om det som borde vara ett naturligt förhållande i världen: Frihet och jämlikhet. När Adan plöjde och Eva spann, vem var då en adelsman? löd ett överhetskritiskt rim från medeltidens väldiga och våldsamma bondeuppror.
Kärnan idag i uttrycket "Det var bättre förr" syftar helt enkelt på efterkrigstiden i västvärlden. Under ett antal decennier ökade jämlikheten nästan överallt, framtidstron var oerhört stark, ingen tvivlade på att demokrati var det som evigt skulle gälla. I den fattiga världen slog sig kolonierna fria och i den rika världen var det även för eliterna självklart att hög arbetslöshet och social otrygghet var det värsta som kunde drabba ett samhälle; minnet av tolv år av nazistisk förödelse var levande. Och ut i samhället strömmade ett par generationer unga människor som självklart ställde krav på en tingens bättre ordning.
Den kulturella kreativiteten exploderade både i högkulturen och populärkulturen: En John Lennon eller en Jimi Hendrix kom från platser i samhället som nyss knappt synts i kulturen. Den enorma kraften i rock- och popkulturen härrörde till stor del från en arbetarklass som trodde på sina egna skapande förmågor.
Den digitala ekonomi som nu frambringat ”slop” är bara ett av symtomen på den oerhörda kris vi faktiskt står mitt i. Jag skulle vilja kalla den senkapitalismens kris men tvekar eftersom det där prefixet ”sen” är så osäkert: Det kanske är så här, hemska tanke, det kommer att vara i fortsättningen. En ny nivå på ojämlikheten som utestänger allt större grupper från skapande av nya värden, nya livsstilar, nya reaktionsmönster. Och därmed är vi fast i en tynande civilisation.
Men ”slop” existerar därför att ny teknologi helt och hållet är i händerna på kapitalismen och inte ett verktyg för att fördela mer frihet i samhället. De som klagar på bildningsförfall är helt fel ute. Det är de penningstyrda systemen som orsakar förfallet, vare sig det yttrar sig i friskolors glädjebetyg, i överflödet av usla TV-serier eller i den svåra brist på politiska idéer som kännetecknar vår tid.
