Kanske är det här året vi lär oss att leva med kaoset och det oväntade som det nya normala.
Från affärspressen hörs åtminstone en lättad utandning över fallande inflation och relativ stabilitet. Den amerikanska börsen förväntas gå bra 2025 och trots regeringskriser i Tyskland, Sydkorea och Frankrike upphör inte länderna att fungera inom demokratins och de ekonomiska systemens ramar. Någon form av stabilitet är fortfarande möjlig.
Men det är svårt att dela den försiktiga lättnaden över att kapitalismen löper på ”som vanligt” i sin nuvarande konfiguration. Under 2020-talet har kriserna avlöst varandra och nya väntar redan i kulisserna.
Trumps presidentperiod innebär en period av konsolidering. Av makt och kapital. Inhemska avregleringar av bank- och finanssektorn möjliggör uppköp och sammanslagningar, samtidigt som de kommande handelstullarna redan resulterat i att Nissan, Honda och Mitsubishi går samman för att klara en hårdnande marknad.
Om den signalen inte är tillräckligt tydlig har Trump även knutit 13 miljardärer till sig. Tillsammans representerar de ekonomiska intressen för minst 460 miljarder dollar. Marknadens magiska krafter och ”taxdollars at work” i ett och samma kabinett. Vad skulle kunna gå fel?
Förutom de högerauktoritära ambitionerna stärker den här typen av konsolidering varken demokratiskt inflytande, jämlik ekonomisk fördelning eller medborgerliga fri- och rättigheter – tvärtom. De ger snarare monopolliknande ställning, kraftfull lobbyism, minskad konsumenträtt och tillbakapressade fackföreningar. Ett recept för att göra världen ännu sämre och så fröet till ytterligare social och politisk oro.
Både Trump och Tidöpartierna gick till val på något så tacksamt som ekonomisk populism (allt från falukorvspriser till att stärka amerikanska arbetares villkor genom att deportera 20 procent av arbetskraften).
Något som varken amerikanska demokrater eller svenska socialdemokrater har klarat av att plocka upp trots att det är här, i idén om att prata om klass och driva folkets ekonomiska intressen snarare än miljardärernas, som vänstern borde excellera. Ett väntat men ändå anmärkningsvärt misslyckande, och vi ser inga tecken på kursändring.
Men hoppet står inte till att högerpopulismen aldrig kan infria sina löften. Hoppet står som alltid till gräsrötter som håller lågan levande.
Globala solidaritetsyttringar för Palestina. Protester mot angiverilagen. Tankesmedjan Balans fortsatt idoga arbete för en skola som får ta kärnuppdraget på allvar. Läkare, en av landets mest högerlutande yrkeskårer, som skyddar sina patienter genom att ställa sig upp och protestera mot ett katastrofalt journalsystem.
Den komplexa och volatila omvärlden används oftast som ett argument för offentliga inköp av säkerhetstjänster och för ökad övervakning av medborgare. Min gissning inför 2025 är att plötsliga händelser och opinioner får en framträdande betydelse när vi står i 2020-talets normaltillstånd och väger mellan barbari och socialism.
Min förhoppning är att vi inte bara vänjer oss vid kaoset, utan att vi också lyckas vara en vänster som håller oss mobila i takt med att de ekonomiska systemens olika kriser, blockeringar och sammandragningar skapar smärta, protester och artikuleringar av ett latent klassmedvetande.
Det nya normala är att vi rör oss i solidaritet och internationalism med ett glatt humör.
