Han var på väg mot skogsvägen. Där skulle han lämpa av stockarna för att sedan lassa upp dem på en vagn och köra dem vidare till stora vägen. Även vagnen skulle dras av hästen, berättade han. Men det skulle bli i morgon.
– Jag drar in tjugo löskubik på en dag, sa han. Och lade till: I juletider får skotaren stå på gården. Har du suttit en hel dag och skakat i buller och fanstyg så är du trött på kvällen. Trött och tom. Nej, skotaren får stå.
– Visst blir jag trött nu också, fortsatte han. Trött med hästen. Trött blir jag. Men inte tom. Jag är trött när jag kommer hem, men inte tom förstår du.
Hästen har sin begränsning, berättade han och muttrade sedan något om att man som skogsbrukare ska sitta och ”skaka i en jävla hytt och göra spår i skogen för varenda pinne som skall hämtas”. Och ensamt är det. Ensamt.
– Men det säger jag dig. Mig lurar dom inte längre. Hästen är bra. När jag kommer hem är jag trött. Men jag är banne mig inte tom. Hur kostnadskalkylerar man tomheten?
Han berättade att hästen hette Brunte därför att en bred, trygg häst med ljus lugg i pannan skall heta just Brunte.
– Vi förstår varandra, Brunte och jag. Inte förstår John Deere och jag varandra.Jag kom att tänka på den där händelsen när jag såg ett meddelande från just John Deere om att det behövs passion för att skapa nya skogsmaskiner.
Den politiska och ekonomiska passionen är just nu att krossa så mycket skog som möjligt.
Det är ju fint med passion. Men den politiska och ekonomiska passionen är just nu att krossa så mycket skog som möjligt, så fort som möjligt. Skog ska ersätta fossila bränslen, skog ska ersätta betong, skog ska göras till förpackningar och kartonger till det eviga flödet av konsumtionsvaror.
Skogen är vårt gröna guld, ropar landsbygdsminister Peter Kullgren (KD), och pekar vilt på de fjällnära skogarna som ju bara står där till ingen nytta för den ekonomiska tillväxten. Så låt John Deere göra jobbet. Med passion.
Mannen med hästen är död, hela hans tankevärld verkar död. Hästen är också död. Åldern tog hästen och ensamheten tog bonden. Adventsljusstakarna stod länge i hans fönster året om och slyet anföll den lilla gården från alla håll. J
ag borde ha köpt det där huset, vårdat det ömt och låtit ljus strömma från dess själsrika fönster under kalla vinternätter. Tagit kamp mot slyet som anföll. Tagit kamp för hans skog. Som vårdats så gott det gick.
Nu är det hygge. Den nye ägaren såg inte skogen. Han såg bara träd. Han var ”ekonomiskt sinnad” och insåg att dagens ekonomi är mer intresserad av finansiellt kapital än av naturkapital.
Hugg ner skiten, så blir det siffror på kontot och tillväxt. Det är väl ungefär så landsbygdsministern tänker. Fast mindre poetiskt. Han tror att granplanteringar är skog, att timmer är skog. Han är skogsmässigt obildad.
Eller så tänker han som så att Gud har gett oss det gröna guldet för att vi ska bli rika, så att vi har råd att fira fredsfursten med högar av paket.
Bibeln berättar om Guds råd till Eva och Adam: Gå ut och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er och härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden. Och jäklar, vad vi härskar!
Elin Wägner hade tittat strängt på Peter Kullgren.
Så Kullgren gör väl bara vad han som kristdemokrat anser vara det rätta. Härskar. Det ska de fjällnära skogarna, sillen och vargarna ha väldigt klart för sig.
Elin Wägner skrev i sin bok Väckarklocka att det måste bli slut på härskarideologierna. Mannen som härskar över kvinna och människan som härskar över naturen. Bara genom att göra slut på detta härskande kommer vi att få fred på jorden och med oss själva. Elin Wägner hade tittat strängt på Peter Kullgren.
Jag är ute och spanar efter gran. Går under en högspänningsledning. Jag minns den där vintern då jag och mitt första barn var ute och spanade. Snön föll mjukt och varsamt. Skogen vi gick i är borta. Nu är där granåker. Kullgren kallar det skog. Han vet inte bättre. Härskare har en förmåga att veta väldigt lite.
