Regeringen kommenterade siffrorna via den liberalpartistiske ledaren Johan Pehrson, som olyckligtvis och närmast i hemlighet även är arbetsmarknadsminister. 

Tonen slogs omedelbart an: ”Arbetslösheten är särskilt hög bland utrikes födda”. Det är inte bara pehrsonskt provpratande. Detta är officiell prosa i skrift: 

”Alla som befinner sig i utanförskap har ett stort eget ansvar för att göra sig anställningsbara, till exempel genom att lära sig svenska, utbilda sig och skaffa sig kunskap om hur det svenska samhället fungerar.”

Redan på beskrivande statistiknivå är utspelet missvisande. Det är inte utrikes födda som driver förändringarna i arbetsmarknadsstatistiken. 

När DN för ett år sedan skrev om att sysselsättningsgraden markant ökat bland utrikes födda gick det på tvärs med regeringens ”berättelse”, varför ingenting hände med retoriken. Andelen av alla arbetslösa som är utomeuropeiskt födda har också snarare minskat på senare tid.

Även om det hade varit så att ökningen i arbetslöshet främst härrör från svenskar födda i ett annat land, hade inte Johan Pehrsons “analys” varit funktionell. 

I internationell jämförelse är det fortfarande en hög andel av befolkningen i Sverige som förvärvsarbetar. Av EU-länderna är det i åldersgruppen 20-64 bara Nederländerna som har bättre siffror. 

Detta beror bland annat på väl utbyggd barnomsorg och en relativt frisk befolkning. Siffrorna om arbetslöshet räknas som andel av arbetskraften, alltså de som aktivt söker arbete. Nu är det alltså många som söker arbete i Sverige som inte kan få det.

Sedan 1990-talets systemskifte har den ekonomiska politiken inte inriktats på full sysselsättning, och betydligt högre arbetslöshetsnivåer än tidigare har accepterats. 

Johan Pehrsons magkänsla, spetsad med en marknadsreligiös idé om hur människor fungerar, pekar alltså ut enskildas ovilja att “göra sig anställningsbara”. 

I verkligheten vet vi att låg arbetslöshet kräver en hög och välbalanserad samlad efterfrågan i ekonomin. Det hjälper också att ha en aktiv arbetsmarknadspolitik för att göra omställningen smidigare.  

Regeringen misslyckas å det grövsta med allt detta.

Investeringar på eftersatta områden som infrastruktur och energi hålls tillbaka. Inom välfärden, där behovet av fler anställda är uppenbart, leder politiken istället till fler varsel.

Genom Januariavtalet drev Centern och Liberalerna fram en ny kaosprivatisering av arbetsmarknadspolitiken. Arbetsförmedlingen är nu oförmögen att ens få ut de bantade medel som den får tilldelat.

Under förra mandatperioden genomfördes försämringar av anställningstryggheten, som skulle “kompenseras” genom ett i och för sig välkommet system för omställningsstöd. Det systemet har nu också spårat ur, som direkt följd av regeringens misskötsel. 

Johan Pehrson slår sig för bröstet för “satsningar” på yrkesutbildningar. Det är bara det att regeringen året innan denna “satsning” genomförde en stor neddragning som alla med insikt begrep skulle få negativa följder.  

Sveriges regering för en ekonomisk politik som helt enkelt inte förhåller sig till faktiska behov i svensk ekonomi. Den har samtidigt en PR-manual för att individualisera och etnifiera varje problem.

Det är med andra ord en regering som inte vill de flesta svenskar väl. Aldrig förr i modern tid har behovet av ett skifte varit så stort.