Sara Skyttedal och Jan Emanuel lanserar nytt parti EU-kritiskt parti, utan att det är ett parti och utan att vilja lämna EU. Varken höger eller vänster, det vill säga höger och mot etablissemanget fast utan att vilja till väsentliga förändringar. Lanseringen toppades av att de åkte iväg med helikopter till ett roat fniss över sin obegripliga partiförklaring.

Frågan är hur Folklistan kommer lyckas och framförallt vad de vill lyckas med.

Mediemässigt spelar detta mindre roll. Skyttedals genomslagskraft är obestridlig och Jan Emanuel är rikskänd för att vara rik, äga bilar samt för att hysa politiska åsikter av varierande kvalitet.

Det är svårt att inte gilla den gruffa framtoningen. Han är närmast att likna vid en svensk Mark Cuban – Shark Tank-amerikanen som ägt basketlaget Dallas Mavericks och entreprenörat sig till miljardärsstatus. Båda verkar gilla att betala skatt (åtminstone i teorin).

2020 skrev Jan-Emanuel i Expressen att människans frigörelse är knuten till vara del av och bidra till samhället genom att “arbeta och betala skatt”. Han har också sagt sig välkomna parkeringsböter eftersom pengarna går till samhället.

För Cuban är skatter patriotiska, vilket i en amerikansk kontext inte nödvändigtvis är att likställa med nazism. Det finaste du kan göra är att bli en jätterik entreprenör som skapar många arbeten och ... betalar skatt. Bekostandet av samhällets allmänna tillgångar såsom skolor och vägar, utgör en ärofylld plikt och höjden av hur du kan tjäna ditt land.

Cubans uttalande stammar från finanskrisen 2011 när han drog en lans för Obama och Demokraternas höjning av förmögenhetsskatten. Jan Emanuel har en bakgrund som socialdemokrat. (Åtminstone i teorin.) (Kanske inte i hjärtat.)

Libertarianen Cuban, med en halv fot i politiken, månar liksom Jan Emanuel om sin folkliga framtoning. Genom åren har han återkommande citerat sig själv och vidhållit sin åsikt (åtminstone i teorin) – att betala skatt är en dygd.

Men Cubans patriotiska skatteupprop anspelar på gruppen Patriotic Millionaires, en organisation av företagsledare och investerare som arbetar för att motverka historiska nivåer av ojämlikhet och maktkoncentration genom skattehöjningar för de mycket rika.

Deras budskap är, underförstått:

Om vi inte betalar kommer du, som medel- och arbetarklass, att få göra det.

Patriotic Millionaires samverkar med Tax me now – en växande internationell rörelse av miljonärer och miljardärer som årligen demonstrerar utanför World Economic Forum med krav på höjd och global förmögenhetsbeskattning.

Båda organisationerna betonar vikten av minskade klyftor, och menar att koncentrerad förmögenhet eroderar politikens demokratiska legitimitet.

Men ack, Jan Emanuel flirtar överhuvudtaget inte med Patriotic Millionaires. Det sociala budskapet lyser med sin frånvaro. Förutom obligatoriskt gnäll om asylsökande målar Folklistan upp den vanliga bilden av friska sanningssägare mot maktfullkomliga EU-byråkrater och trista partikulturer där laget går före jaget. Retoriken ekar snarare av Tories under Brexit-eran.

Den postpolitiska ökenvandringen fortsätter, med andra ord.

Initiativet framstår som ett senkommet försök att plocka sista russinet ur det högerpopulistiska ögonblicket. I bästa fall får vi politisk underhållning som ”rör om i grytan” utan att på något meningsfullt sätt ens nudda vid någon av de verkligt brännande frågorna: den fruktansvärda degradering av mänskligt liv som följer ur bestående klyftor, klimathotet och planetens framtid, den globala ojämlikheten, nedkladdad med kapitalistiska fingeravtryck.

Ordningen kommer inte att rubbas. Lanseringen och pressträffarna utgör mest en deprimerande påminnelse om svårigheterna i att ifrågasätta det rådande ekonomiska paradigmet.

Här har Folklistan redan lyckats – det postpolitiska tillståndet består oavsett om de kan röra om en del eller inte. “Om inte mångmiljonärerna betalar kommer du tvingas göra det” hade annars varit en strålande talepunkt för breda lager.