Ledarkolumn: Jag vill skrika till barnen att det handlar om liv och död

Det är som att jag går i ide när jag kommer till mitt barndomshem. Staden är grå och mild. Dagarna blir korta. Både jag och min son sover längre och vänder på dygnet. De timmar jag får själv efter han har somnat under vardagarna är borta. Vi somnar samtidigt nu.

I enkäter om arbetsmiljön på jobbet dyker samma frågor upp varje år. En av dem fastnar alltid hos mig. ”Kan du släppa tankarna på jobbet när du är ledig?”. Svaret är alltid nej. Så är det nu och så har det alltid varit. Även när jag haft oviktiga jobb går jag upp i dem. 

Snart har jag jobbat i Kriminalvården i tio år. Jag slutar aldrig tänka på det. Det är en pågående process i mitt huvud hela tiden. 

2015, när jag började, var det en annan sak. Vi hade tid. Klientelet var relativt harmlöst. Inga gänganslutna, inga våldsamma, inga psykiskt sjuka. Åtminstone inte några större mängder, och alltid inom hanterbara ramar. 

Vi hade tid, plats och personal. Vi kunde avvärja, avväpna, motivera och hjälpa till med sånt som behövde hjälpas till med. Nu finns inte tiden längre. Inte personalen heller. Vi som är kvar lär upp nya på löpande band och de blir sällan långvariga. De som stannar blir gamla i gemet fort. Nya lär upp nya som lär upp nya som lär upp nya.

När jag är ledig i min gamla hemstad vill jag bara sova. Jag försöker hänga med i vilka portar som sprängs, vilka misstänkta som häktas, vilka som omnämns på Flashback och vilka som blivit klippta. Är det någon av mina gamla? Är det någon av mina som gjort det? 

Sorgen när det sker är svår att beskriva för någon som står utanför. Vi kommer så nära, men ingen utanför skalskyddet kan veta hur nära. Hur pratar man om det med någon som inte vet? Jag vet fortfarande inte. 

Jag åker hem och jag försöker hänga med, men nickar till och somnar ifrån. Semestern får grepp om mig och jag faller i dvala. 

Min mamma, min son och jag åker till ett köpcenter. Vid en utgång står det några killar och tjejer och röker. De ser ut som vilka småglin som helst och när vi går förbi hör jag någon säga något till sin kompis som jag identifierar som ett försök att anamma den slang jag själv hör på kåken varje dag. Någon pratar om bror. Någon säger att den ska brösta nåt. Någon skrattar och bekräftar.

Jag vill vända och gå dit. Jag vill förklara vad ett “bror” är värt idag. Jag vill prata med dem om att brösta sånt som händer. 

Jag vill berätta om person A som just förlorat en anhörig i ett brutalt mord och som brukar söka upp mig med påhittade ärenden bara för att sedan få sitta med mig och gråta. Han är så rädd för att hans andra närstående också ska dö. Han är rädd att hans port ska sprängas. Att hans mamma ska behöva begrava honom. 

Jag vill berätta om person B som skulle lämna sin position och finnas där för sina barn. Men allt han hade fanns på fel sida om det som är lagligt. Han ville inget hellre än att ta med sin familj därifrån, men hade ingenting positivt som väntade. Inget vitt jobb, inget hem där han kunde vara trygg, inga vänner utanför kretsen. Inget skyddsnät alls. Kanske kommer han aldrig därifrån. Kanske dör han där.

Jag vill berätta om person C som sa till mig att han måste gå på ett möte när han muckar och efter det får vi se om han lever eller dör. Han hann aldrig fylla 23.

De här barnen med tandställning, och ciggen i ett konstigt och ovant grepp, väcker mig från en slummer som jag inte förstått att jag varit i. Jag får puls. Jag vill skrika och ruska om. Jag vill fråga om de inte fattar att det är allvar. Om de inte ser på nyheterna. Om de inte bryr sig om sina mammor och sina syskon. De väcker mig och det känns som att jag är mitt i infanterield. 

Dagen efter sprängs en port i mitt grannkvarter hemma i storstan. Jag är mitt i ett krig igen, fast jag är inte där rent geografiskt. In på Flashback. Leta namn. Vilka är det denna gången? Hur påverkar det oss? Vilka killar på jobbet kommer att ha förlorat någon eller något när jag kommer tillbaka?

Jag är på semester men det känns som att jag ligger i dvala. Jag ligger i dvala, sedan väcks jag och snart är jag tillbaka på slagfältet igen. Det är David mot Goliat. Det är ett krig vi med största sannolikhet kommer att förlora.