Ingves säger i en intervju med SvD (18/2) att han inte ångrar någonting. Han är inte lagd så, man ska inte leva baklänges.

Jag gläds åt hans mentala hälsa, men som någon som håller på med självskadebeteendet att bo i Stockholm har jag frågor.

Det som är så frustrerande med Ingves är att han ofta säger som det är, fast, vad det verkar, helt utan affekt. ”Det grundläggande är ju att bostadsmarknaden inte funkar” säger Ingves. Jag kan inte veta om han rycker på axlarna medan han säger det, men det känns så.

Det är Ingves svar på frågan om Sveriges tidigare nollränta, som fick människor att låna mer pengar, buda som tokar och köpa bostäder dyrt, vilket gjorde att alla behövde låna ännu mer pengar och köpa ännu dyrare bostäder.

Ingves menar att det är tråkigt att vi har ”riggat systemet” så att man nästan måste köpa sitt boende och att de allra flesta därför måste låna pengar.

Att låna en massa pengar verkar inte Ingves tycka är så smart. Men man kan ju hävda att under Ingves tid som riksbankschef var det dumt att inte låna pengar. Att man uppmanades att göra det, att man var dum om man lät bli.

Är det verkligen rättvist att kalla systemet för riggat? Eller att bortse från sitt eget ansvar?

Från 2015 till 2020, år då Ingves var riksbankschef, var det inte bara nollränta, utan minusränta. Dessutom: är det inte ganska vanligt att priset på tillgångar, som fastigheter och bostäder, ökar i pris när räntorna är låga? Att de som redan äger gynnas, att de som inte äger kommer längre och längre bort från degens kärna?

När Ingves säger att bostadsmarknaden inte fungerar önskar jag att han kunde vara tydligare med vad han menar.

Svensk bostadsmarknad fungerar inte om man inte gillar trångboddhet för familjer med låga inkomster. Den fungerar inte om man vill att barn ska ha plats att läsa läxor även om de inte har rika föräldrar, eller kunna bjuda hem kompisar på besök.

Den fungerar inte om man vill att småsyskon ska få se sina storasyskon flytta hemifrån, eller om man vill visa att en helt vardag kan vara nice: att man inte behöver bli gängkriminell, att det inte krävs en handpenning för att livet ska kunna börja.

Men den har fungerat utmärkt för vissa, de som blivit rika på att bara äga sitt boende. De som genom en bra bostadsaffär kunnat göra flera, för att köpa lantställe och lägenheter åt sina barn.

Ingves pekar på att det här är en generationsfråga, där något äldre människor tjänar på skenande priser medan yngre pressas ut från bostadsmarknaden. Det är i viss mån sant, men då bortser man från arv och andra sätt pengar stannar inom familjer. Åldersanalysen och boomer-skämten sker på bekostnad av klassanalysen.

Ingves säger att det är djupt olyckligt med den höga privata skuldsättningen, men jag saknar någon typ av helig vrede. En riksbankschef ska bara se till inflationsmålet, och svenska väljare röstar för att skydda sig själva, jag förstår det.

Men att torrt konstatera att ”svensk bostadsmarknad inte fungerar” döljer så mycket lidande, det är så mycket bortslösad potential.

Nu när Ingves får säga vad han vill, vad sägs om att bara skrika rakt ut? Eller kanske skicka en passning till nya riksbankschefen Erik Thedéen och hans ensidiga fokus på hushållens ansvar för ekonomin?

Det kanske blir vi som får skrika, ännu en gång.

Stina Pettersson är Frilansskribent, utvecklingsekonom och lärarstudent.