Så här 20 årsenare har inte mycket förändrats, och jag måste fråga mig om inte tråkigheten utgör mittenhögerns styrka. 

Ett axplock från den politiska hösten rymmer bland annat en hårt kritiserad kärnkraftsutredning med orimliga finansieringslösningar, missade klimatmål och gängkriminella som driver HVB-hem, vårdcentraler och vaccinationsmottagningar. 

Vi har också fått omfattande skattesänkningar för höginkomsttagare samtidigt som vi har en en välfärd på svältbudget, där vård och omsorg tvingas varsla personal och skolorna står inför de största nedskärningarna på 30 år. 

Framför oss ligger även förslag på hårdare krav för försörjningsstöd. Budskapet är glasklart: klassisk högerpolitik som gynnar vänner och grupper med riktigt mycket pengar, men slår undan benen för alla andra.  

Vi befinner oss dessutom i en lågkonjunktur med hög arbetslöshet och efter regeringens passiva hantering av inflationen går hushållens återhämtning långsammare än beräknat. Här hade vi behövt en enande landsfader i Ulf Kristersson och en expansiv finanspolitik med samhällsinvesteringar i välfärd och klimat. 

Det kommer vi inte att få. Kristerssons politik ligger helt i linje med den liknöjdhet som pophögern en gång gjorde uppror mot, och regeringspartierna är precis så passionslösa som ordet “mittenhöger” låter. 

Särskilt i skuggan av elefanten i rummet: den ständiga cirkusen kring Sverigedemokraterna, nu senast i samband med avslöjanden om hur Jimmie Åkesson obekymrat festar med medlemmar i kriminella nätverk medan gängdrivna HVB-hem rullar vidare. 

Det visar också på bristande demokratiska instinkter.

Regeringschef Ulf Kristerssons ovilja att markera mot SD:s kontakter med kriminella nätverk, och mot deras trollfabrik, återkommande hets mot folkgrupp, systematiska angrepp mot granskande journalister och så vidare, vittnar inte bara på svaghet och ett totalt beroende av SD. Det visar också på bristande demokratiska instinkter, vilket är ytterst olyckligt. 

Hur ett land med framväxande högerpopulism inte hamnar i en demokratisk tillbakagång ligger helt och hållet i händerna på mittenhögern och partiernas kapacitet att bibehålla en tydlig demokratisk inriktning. Hur det går i Sverige? Inte jättebra. 

Mittenhögerns svar på högerpopulismen varierar internationellt. I boken ”Riding the populist wave” beskriver Tim Bale och Cristóbal Rovira Kaltwasser fyra olika strategier. 

• Att bilda koalitioner med andra mittenpartier för att hålla fascismen borta från politiskt inflytande (Januariavtalet, Decemberöverneskommelsen). 
• Att delvis adaptera till en högerpopulistisk politik kring framförallt invandring och flyktingmottagande (här är exemplen många och återfinns även inom mittenvänstern, det vill säga hos Socialdemokraterna). 
• Att samarbeta med högerpopulistiska partier (från Tidöavtalet till öppna koalitioner). 
• Att stöpa om sig till ett högerpopulistiskt substitut, genom policy, retorik och ledarstil (Donald Trump). 

I den intrikata balansakten mellan att å ena sidan underkasta sig Sverigedemokraternas kulturkrigande och att å andra sidan driva klassisk högerpolitik för högavlönade och högutbildade grupper med liberala värderingar är tråkigheten och liknöjdheten kanske en dygd. 

Inte för att det skapar ett varmare samhälle eller skyddar demokratin. Utan för att det 2024 är en svår position att hålla med någon form av elegans. Då är det bara enklare att vara ”en fanclub för ett rikt kostymbärande patriarkat”.