En sådan ”berättelse” fungerar som en kommunikativ tratt: alla möjliga händelser, erfarenheter och rädslor kan hällas ned i ett smalt kärl av kända ståndpunkter och föreställningar. I det här fallet; överföra varje verkligt eller påhittat problem till invandring, kriminalitet och den diffusa uppfattningen om ett av sossarna odlat, normupplösande etablissemang. Helst i kombination. 

Katastrof med den världsunikt marknadiserade skolan? Invandrade elevers resultat. Arbetslöshet? Högre andel hos utlandsfödda. Väntade sociala problem i spåren av decennier av långtgående nyliberal nedmontering? Muslimsk kultur. Allt nedtystat av etablissemanget. Till och med elektricitet kunde trattas ned i kulturkrigets slask!

Kan tricket göras i revers? Inte helt, förstås. På vår kant saknas stöd från välfärdskapitalet, fascistoida trollfabriker och näringslivsfinansierade tankesmedjor med svängdörrar till regeringskansliet. Sanning och rimlighet spelar en annan roll i rörelser som drivs av strävan efter ett bättre liv för fler, inte lurpassande på rådande makthierarkier.

Men, ska vi – och det är ett rymligt progressivt ”vi” jag syftar på här – ha en chans, så måste det finnas en annan tratt i den kommande valrörelsen. Inte ett detaljerat gemensamt program, inte krav på att alla ska gå i takt. Däremot en gravitationspunkt; som gör det lite enklare att omvandla strömningar i tiden till vettiga samtal, dra rimligare konfliktlinjer, erbjuda hopp. 

Allt pekar på att detta måste handla om ekonomin, i bred mening: hur vi som samhälle använder och fördelar våra samlade resurser. Vänd och vrid gärna offentligt på olika förslag – men tänk på tratten! 

Fäst den i, säg, tre krokar: 

1. Fixa välfärden. De flesta i Sverige anser att det är viktigt att sjukvård, skola och äldreomsorg fungerar. Det behövs ett samtal som gör att fler också kan se att det inte låter sig göras utan fler anställda. 

2. Investera i infrastruktur och klimatomställning. Väldigt många tycker att tåg ska gå i tid, kollektivtrafik byggas ut, industrin elektrifieras. Det behövs politiska förslag som synliggör att detta kan och måste ske med ett starkt offentligt engagemang – och över hela landet. 

3. Agera i samhällsekonomiska frågor med stor privatekonomisk effekt för många. Ta bostadspolitiken: ”I dag tar det närmare 25 år för en ung person att spara ihop till kontantinsatsen som krävs för att kunna köpa en etta i Stockholm. År 1974 tog det några få år”, rapporterade DN häromdagen. Det måste inte vara så.

Nu har LO presenterat en utmärkt rapport, Investera för framtiden, som i princip argumenterar för denna inriktning. Ett tratt-vänligt agerande vore att lyfta fram den, också när man som parti, organisation eller engagerad debattör presenterar egna förslag. Passa på, innan S-ledningen hunnit panik-disciplinera.

Tonas då inte hotet från SD och rasismen ned? Tvärtom! För det första: Att det destruktiva kulturkriget aldrig kan vinnas på ett av motståndaren anvisat stridsfält – det kan dock trängas undan. 

För det andra: ressentiment och auktoritarism växer där själva tanken på att positiva samhälleliga förändringar genom demokratiska politiska beslut är möjliga har fördrivits. Det är nyliberalismens stora bidrag till högerpopulismens och fascismens framväxt. Det går att vända utvecklingen – men då behöver vi tjata fram en tratt.