Jag stod vid Vätterns strand. Jag kisade med blicken i det fina vädret och såg långt därborta under horisonten den vaga konturen av Visingsö, där jag en gång läst franska på folkhögskolan. Åtskilliga gånger har jag genom åren stått precis där, utanför järnvägsstationen i Jönköping och då har jag alltid tagit ett foto med mobilen på samma ställe. Men när jag i lördags gjorde just det, då klev en kvinna fram och sa: Exakt där brukar också jag alltid ta en bild.

Det visade sig att kvinnan i flera år arbetat med ett konstprojekt kring sjön Vättern. Hon heter Jenny Nordmark, är uppvuxen i Kalix där hon alltid intresserat sig för den fria, oexploaterade Kalixälven. Vi pratade en bra stund – vi hade båda besökt litteraturfestivalen Smålitt – och jag fick en bok hon ställt samman över konstprojektet som handlar om försöken att rädda Vättern från exploatering. 

Vättern är ingen bagatell. Det är Sveriges och faktiskt Europas största vattentäkt och Sveriges näst största sjö. Sjöns ekosystem rymmer arter från tiden då glaciärerna smälte, det finns rentav röding i vattnet och inte bara det: Vättern är helt enkelt bedårande vacker. Alltid när jag står där och tittar ut över det blåa vattnet får jag en känsla av att sjön är en levande varelse. När jag en smällkall vinter för länge sen klev ut på Vätterns is tyckte jag att det var magiskt. 

Uppåt 300 000 människor får idag sitt dricksvatten och fler och fler kommuner planerar att ta dricksvatten – så kallat råvatten – från Vättern och sjön lär med tiden få allt större betydelse av det skälet. När temperaturen stiger kommer grundvattennivån att sjunka särskilt i södra Sverige och bevarandet av friskt råvatten borde vara en självklar prioritet för varje förnuftigt samhälle. 

Detta är, jämte sjöns ekosystem, de långsiktiga perspektiven på denna sjö som mer liknar ett innanhav. EU:s Vattendirektiv handlar om just sådant: Hur ska den gemensamma resursen vatten hanteras på riktigt lång sikt? Vattnet lyder ju inga politiker, det rinner dit det måste, ofta tvärsigenom olika länder för att nå havet. 

Det kortsiktiga perspektivet står militären för. Flygvapnet ska utöka sina övningar över Vättern och flygplatsen ska byggas om och risken för att PFAS strömmar ut i vattnet är stor. Förr i tiden dumpade försvarsmakten mängder av gammal ammunition i vattnet och även om man numera inte är lika hänsynslösa så hamnar rester av granater i vattnet. Artilleripjäsen Archer provskjuts över Vättern. Bullret stiger från militärbasen vid Vättern. 

I november förra året godkände Högsta förvaltningsdomstolen två regeringsbeslut om militärflygplatsen Karlsborg vid Vättern: Flygtrafiken tillåts femdubblas och den PFAS-förorenade marken vid landningsbanan ska dräneras varvid PFAS-ämnen riskerar att hamna i vattnet. 

Aktionsgruppen Rädda Vättern förlorade i rätten. Man kan säga att det långa perspektivet förlorade mot det korta i rättsamhällets högsta instans. Dessutom projekteras det för en gruva nära Vättern som riskerar att förorena sjöns vatten.  

När jag stod där och såg ut över sjön och inte urskiljde något slut på det blåa som övergick i horisont och himmel, då var det verkligen tidsperspektiven som for genom skallen. Militariseringen av allt tänkande har och kommer mer och mer de närmaste åren att försvaga de långa tidsperspektiven. Försvarsmaktens behov får nu allt större gehör på bekostnad av allt vad miljö och klimat heter. Från högerhåll förs det ofta fram att miljölagarna inte får stoppa den militära upprustningen. 

De stora militärövningar som genomförs släpper ut enorma mängder koldioxid. Den största miljöboven i världen är troligen amerikanska försvarsdepartementet (det ryska är en annan bov.) Ändå är det sällan man hör militärens perspektiv ställas mot miljöns och klimatets. 

De långa tidsperspektiven är idag chanslösa. Men vi kan vara säkra på att de till sist hinner upp oss och risken är då stor att de gör det när det redan är försent. 

Jag kisar ut över Vätterns vatten och det är den svårfångade tiden själv jag blickar ut över.