Flumskolan, eller rättare sagt barndomen, var den stora idén under “barnens århundrade”. Under 1900-talets andra hälft var stora delar av kulturen riktad mot barn, och de politiska grupperna brydde sig om dem, deras nu, deras barndom.

Eller, som 22-åring är det åtminstone känslan man får. Jag menar, att man brydde sig mer förut.

Nationalteatern gjorde politisk barnteater i hela landet och 68-rörelsen såg föräldrarna som deras största fiende. Svensk barnkultur tog världen med storm, buren av tanken att barn var individer som kunde stå upp mot vuxenvärlden. Barnen var en revolutionär klass.

Nu pratar inte ens ungdomspolitiker om barn. 

Men den materiella konfliktlinjen mellan barn och vuxna är ett evigt politiskt objekt. Israels “försvarskrig” är till stor del ett brutalt folkmord på barn, på grund av Gazas demografi. Klimatkrisen är också barndomens kris. Digitaliseringskulturkriget är, på många sätt, ett krig utkämpat av vuxna mot barn. 

Ändå finns det knappt någon politiker som försöker sätta sig in i barnens livsform. 

Snarare följer man det tidstypiska mönstret: Barnen blir relevanta om deras varukvalitet och lönsamhet försämras. Så föds slogans som Liberalernas föräldratillvända reklamaffisch: “Mattesnille eller TikTok-hjärna”, och lösningar som kokas ner till “fler prov, mindre kul”.

Det är väl inte fel i sig, även om jag tror att det är dumt. Liberalernas lösningar har ju redan testats i över tjugo år, bland annat under hela min skoltid. 

Problemet är snarare att en skola som försöker vara relevant för barnlivet är barndomens grundbult som man låtit rosta. Barndomen har blivit ett medel, vars enda värde är att forma barn inför vuxenlivet. Skolan består i sin tur alltmer av: 

Isolerat lyssnande,  läxläsning hemma,  flera prov i veckan,  stora klasser,  överfulla kursplaner (som inte ger barn tid eller möjlighet att reflektera),  ett fördömande av “fusk” (som stigmatiserar kunskapsdelning mellan barn) och lunchraster. 

Barnlivet blir ett friktionslöst snurrande i tomrummet. Inget av detta är förvisso nytt, och vissa äldre läsare kanske vill säga att: “Så var det på min tid också”. 

Men, och nu skriver jag direkt till dessa läsare (ta inte åt er, ni andra): Jag litar inte på er. Jag ser era nostalgiska Facebook-inlägg om att barndomen var bättre förr. Er story går inte ihop. 

Socialdemokraternas utredning En gemensam angelägenhet (2020) kom till en liknande slutsats för några år sedan. Där stod att skolan alltmer är platsen där det svenska klassamhället förvärras. När skolan inte bryr sig om barnen blir det föräldrarnas uppgift. Och då stratifieras samhället i förhållande till föräldrars utbildningsnivå.

Den gemensamma barndomen försvinner. 

Barndomen ska nämligen vara ett liv skyddat från ekonomisk press och stress. Externt, på formen av kapitalets makt över föräldrarna. Internt, på formen av stress inför framtiden. Barndomen kräver ett jämlikt samhälle och ett jämlikt samhälle kräver barndomen.

Ett barnperspektiv försöker se möjligheterna för samhället att skapa en sådan autonom zon. 

Såklart har beslutsfattare rent konkret ett vuxenperspektiv. Men idag rör sig vänsterns alla förslag onödigt mycket i vuxenvärlden. “Stoppa vinster i välfärden, anställ fler lärare.” 

Ungefär där tar det slut. Poängen är att vi måste göra politik för barnen. Våga etablera förutsättningarna för barns vardagsrytmer, deras fritid. Skapa en stark kulturskola och levande idrottsvärld. Mindre klasser. Fler samtal i ring. En djupare helhetssyn.

När S i Solna kampanjade för ett barnperspektiv i skolan ökade de förresten med tio procent på ett val och tog makten i en kommun som varit moderatstyrd i 24 år. Kanske något att kopiera?