19 februari 2014 – elva år sedan. Jag står mitt på Maidan Nezalezhnosti, huvudtorget i Kiev och Ukraina, mitt under värdighetsrevolutionen. Jag är 19. Torget står i lågor – fackföreningsbyggnaden brinner och människor hoppar från tredje och fjärde våningen för att undkomma lågorna. På andra sidan skjuter Berkut-polisen på den proryske presidentens brottsliga order, mot mitt folk, mina vänner och bekanta. Däck brinner, tjocka kolonner av sot och svart rök stiger upp mot himlen.
Jag sitter i badrummet med min hund och hoppas att en tunn vägg ska rädda mig från en av de ryska drönarna.
Jag står mitt på torget där mitt lands historia skrivs. Jag är 19 och jag är livrädd eftersom jag för första gången ser dussintals kroppar täckta med blodiga trasor. De ligger på rad direkt på trottoaren – nya kroppar bärs dit. Det känns som att jag är i centrum av apokalypsen. Men av någon anledning tvivlar jag inte på att det är precis där jag behöver vara.
Döden går väldigt nära och besparar mig mirakulöst.
Jag är 30. Jag sitter i badrummet med min hund och hoppas att en tunn vägg ska rädda mig från en av de ryska drönarna. Boom-Boom, Boom-Boom. Jag sms:ar min man, som kämpar vid frontlinjen, och berättar hur mycket jag älskar honom. Väggarna skakar, hunden darrar, men det gör jag inte längre. Jag är utmattad och vill bara sova. En drönare träffar ett bostadshus i en annan del av staden, människor dör igen, och på morgonen kommer vi att lära oss deras namn. Igår var det samma.
Jag läste nyheten att Trump kallade Zelenskyj för en diktator och sa att Ukraina inte borde ha startat kriget – och automatiskt, som journalist, påbörjar jag en omedveten faktakontroll. Det är väldigt enkelt och tar bara några minuter. Naturligtvis är inget av dessa påståenden sant. Men spelar det ens någon roll längre?
Världen är täckt av tjock svart rök.
Jag minns hur utländska ambassader i början av det fullskaliga kriget evakuerade sina medborgare medan vi stannade. Hur de flesta länder inte trodde att Kyiv skulle stå emot mer än några dagar – och ändå gjorde vi det. Och vi står fortfarande.
Det finns inga krigsförbrytelser som ryssar inte har begått på ukrainsk mark.
Vi har kämpat för vår självständighet och frihet från Ryssland i elva år (bara under detta århundrade) – tre av dem under förhållanden av fullskaligt krig, när ryssarna försöker förgöra oss på alla plan. De plundrar vårt konstnärliga arv från ockuperade museer så att vi glömmer vår kultur och identitet, de stjäl våra barn och lär dem att älska landet som dödade deras föräldrar och tog deras land. De våldtar kvinnor i ockuperade områden, avrättar soldater som kapitulerar, torterar, dödar, spränger sjukhus och skolor. Det finns inga krigsförbrytelser som ryssar inte har begått på ukrainsk mark. Men alla vet redan detta, eller hur?
I stunder av förtvivlan tänker jag på hur döden går väldigt nära, och jag har haft hundratals tillfällen att dö. Jag kanske aldrig hade blivit född om mina förfäder inte hade överlevt Holodomor, andra världskriget (under vilket Ukraina förlorade fler människor än någon annan sovjetstat), ryska deportationer och exil.
De har velat förgöra oss så länge, och ändå är jag här.
Jag lever – tack vare något mirakel.
Jag lever – tack vare min älskade make, som kämpar i den ukrainska försvarsmakten på andra sidan landet, där ryssarna bränner allt till grunden.
Jag lever – tack vare min mamma, som varje morgon klockan sju går för att väva kamouflagenät åt militären. Hon har aldrig tagit ledigt en dag från detta volontärarbete.
Jag lever – tack vare min vän som kör drönare och förstör rysk militär utrustning dag efter dag. Idag lyckades hon skada en tank, och nu kommer den inte att döda mina vänner. Dag för dag, steg för steg.
Jag lever– tack vare Sam, min vän som försvann i oktober 2022 när han befriade Kherson-regionen.
Jag lever – tack vare de tusentals soldater vars porträtt jag ser på Minnesväggen när jag går ut med min hund i parken varje morgon. Det har länge inte funnits plats kvar på den här väggen, och de stupades anhöriga hänger nu fotografier på den intilliggande byggnaden.
Jag läser de senaste nyheterna och ser att världsordningen har kommit till ett slut. Och att priset Ukraina har betalat för att köpa Europa mer tid är för högt. Men det finns ingen mer tid kvar, och vi kommer att sjunka ihop om vi inte ror unisont. Tyvärr kommer denna insikt för långsamt. Jag ser på kaoset som täcker världen i tjock svart rök och tänker att jag redan har varit här förut.
Jag är 19, står mitt på ett brinnande torg, folk hoppar ut genom fönster, proryska poliser skjuter mot folkmassan. Jag är lite rädd, men jag har ingen lust att fly. Jag är precis där jag behöver vara, och det enda jag vill är att fler ska stå bredvid mig. Så att vi kan slå tillbaka mot det onda och bevisa att det goda också har knytnävar, vapen och styrka.
Inga vuxna kommer för att hjälpa.
De vuxna nu – är vi.
Alyona Vyshnytska är journalist i Kyiv.
Översättning: Andreas Gustavsson
