Och är det något jag lärt mig från tidigare brutala krig och konflikter är att våldet sprider sig, det stannar aldrig på en plats. Vi såg det i Syrienkriget hur det skakade om hela världen. Vi såg familjer fly i hundratusentals och hur det formulerades hat mot dem, som svar fick vi Brexit och Trump. Samma sak med Putins krig i Ukraina, det finns ett före och ett efter.

Terrorattacken den 7 oktober mot israeler och det efterföljande kriget har det här året påverkat långt fler människor än i regionen. Våldet ställer akuta frågor på sin spets.

Till exempel hur mycket ett liv är värt och vilka offer som är värda vår uppmärksamhet. I Sverige liksom på andra håll har det blivit tydligt att många människor saknar förmåga att visa empati med oskyldiga offer på båda sidor. För judar och israeler har det varit en sorg att se så många visa passivitet inför israeliska liv. Faktum är att det fortfarande finns gisslan kvar i Gaza.

För araber och muslimer har det här året blivit en smärtsam erfarenhet att se så många människor inte låtsas om palestinska offer. Hur det reflekterar deras syn på arabiska liv.

Ju längre tiden går, ju mer våld vi bevittnar desto svårare är det att känna att man räcker till som skribent och medmänniska. Personligen är jag förlamad av en ny sorg, de senaste veckorna har Libanon bombats av israeliska styrkor och soldater har invaderat södra Libanon.

Landet har en särskild plats i mitt hjärta, jag har bott där och min familj har en lång historia kopplat till landet. Därför känner jag igen de flesta platser som omnämns på nyheterna.

Kan vi som sitter på distans räcka till för fler sorger? Vi har inget val. Ett av videoklippen jag sparat från dagarna efter 7 oktober är från The Parents Circle Families Forum, en gräsrotsorganisation som bildades 1995 och som stöttar israeliska och palestinska familjer som förlorat en medlem på grund av konflikten. Ansiktet utåt är Robi Damelin vars son sköts av en palestinsk krypskytt 2002.

Ett annat ansikte är Bassam Aramin vars 10-åriga dotter sköts i huvudet av en israelisk soldat på vägen hem från skolan. Några dagar efter 7 oktober samlas de digitalt. Robi darrar på rösten, hon har gråt i halsen, hon undrar hur många fler mammor och pappor som ska behöva få dödsbesked som kommer att förändra deras liv för alltid innan en förändring kommer ske. Båda fascinerar mig med sin förmåga att tala om det politiska som måste lösas utan att tumma en millimeter på försvaret av civila liv. Jag tittar på videon igen för att påminna mig själv, om de kan så måste jag också fortsätta försöka.

För vad är annars alternativet?