I alla fall om man ska tro till exempel den palestinske reporter, bosatt i ett tält med sin familj efter att ha flytt hit och dit på landremsan, som på en knastrig lina i svensk radio konstaterar att det enda Israel gör är att döda oss.
Det enda som egentligen pågår är ständiga israeliska bombningar och de har hittills skördat över 39 000 döda. När sammanräkningen av alla dem som dött, direkt på grund av kriget och indirekt på grund av krigets konsekvenser – svält, sjukdomar, umbäranden – görs om några år kommer det säkerligen att röra sig om om flera hundra tusen offer.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta in att detta pågår oavbrutet, nu i skuggan av hotet om ett storkrig i regionen. Hotet om detta storkrig är reellt, men det är som att själva talet om det osynliggör dem som redan dött och som nu dör på Gazaremsan.
Fokus har lämnat det dagliga dödandet och riktats mot det eventuellt kommande. Det är som att de redan döda inte längre betyder någonting.
Tiotusentals liv är släckta och man tycker att det sedan länge borde räckt för ett definitivt politiskt, moraliskt och konkret ställningstagande från omvärlden: hårda sanktioner mot Israel, stopp för allt slags militärt material till landet, fördömanden från världssamfundet.
Men dödandet fortsätter. Den likgiltighet som sakta men säkert växer ur detta riskerar att också döma dem som orättfärdigt dödats till evig tystnad. Men därmed också förgifta våra samhällen.
Frågan är – när konflikten en gång är över – om alla de döda till slut kommer att tala till oss, och då menar jag såväl offren för terrorn den 7 oktober förra året och alla de civila som dött sedan dess.
Kommer de att hemsöka inte bara ansvariga regeringar och militärer utan oss alla? Jag hoppas det. Jag hoppas att de döda kommer att spöka för oss i eviga tider.
Men det är inte säkert. I förra veckan sommarpratade poeten Judith Kiros om de döda. Hörde jag rätt genom sommardagen så åberopade hon den gamle tysk-judiske tänkaren Walter Benjamins ord under andra världskriget:
”Inte ens de döda går säkra för fienden om han segrar.”
Så är det. Hade nazisterna segrat i andra världskriget hade minnet av miljontals mördade judar försänkts i tystnad, eller förmodligen hyllats. De som mördades i lägren skulle därmed ha mördats en gång till, av segrarens berättelse.
Nej, jag jämför inte förintelsen med det som pågår i Gaza. Det jag gör är att grubbla över vilken röst de döda kan ha i ett samhälle, i en tid. Vilken röst kommer de döda palestinierna att ha i ett framtida Israels kollektiva medvetande?
Om den israeliska högerregeringen moraliskt kommer undan med de brott den nu begår mot en hel palestinsk civilbefolkning, då kommer tiotusentals döda palestinier aldrig mer att kunna tala till den israeliska befolkningen.
De kommer att dö en gång till. Och Israel blir en sämre, långt mer inåtvänd nation. Omvänt kommer de tystade döda offren i stället att stärka hatet mot Israel hos de kolonialt förtryckta.
En fråga som alltför sällan ställs är denna: Hur ska Israel rädda sig från sig självt?
Varje tänkande människa önskar sig ett Israel med säkra gränser, liksom ett Palestina med säkra gränser. Men hur ska ett framtida Israel kunna befria sig från bördan av att dess krigsmakt tagit 39 000 människors liv?
Jag vet inte. Förhandlingarna om eldupphör kommer ingen vart. Netanyahu lägger ständigt till nya krav som stoppar alla sådana försök. Och skälet till att den israeliska högerregeringen kan fortsätta som den gör är att ingen egentligen sätter press på den att förhandla och upphöra med dödandet.
Den enda makt som i realiteten har möjligheten att göra det är USA, men Joe Biden och hans administration vågar inte göra det och frågan är om presidentkandidaten Kamala Harris vågar det.
39 000 döda palestinier – och det är blott den aktuella siffran, som lär stiga – står på gränsen till att tystas en andra gång.
