Göran Greider: Jag hade en gång en dröm

Det finns inga soldater mer,
det finns inga gevär.
Och ingen känner längre till
det ordet militär. 

Allsången ljöd verkligen stark när publiken stämde in i sången Inatt jag drömde. Jag hade på scenen samtalat om Cornelis Vreeswijk och sångerskan Ellinor Brolin sjungit ett antal låtar och efter frågestunden påbjöds allsång. Och jag blev direkt häpen över den känsla som publiken, som verkade kunna texten till Inatt jag drömde rätt bra, liksom steg in i när den sjöng: Det var som att sjunga ut en annan värld än den vi har. 

Upprustningsfebern drar genom Sverige, Europa och världen. 

I den politiska världen just nu skulle denna andäktiga, kollektiva sånginsats ses som omväxlande nostalgisk, livsfarligt utopisk eller rentav som landsförräderi. Cornelis geniala gamla översättning av en ännu äldre fredssång har blivit subversiv och utopisk. Upprustningsfebern drar genom Sverige, Europa och världen. I Aktuellt riktar sig programledaren till finansministern och till socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesman som om det vore den mest självklara frågan i världen: Vad mer kan vi spara in på för att kunna satsa på försvaret? 

I början av det där Cornelis-samtalet nämnde jag en annan sång, ””Jag hade en gång en båt, en till synes oskyldig svensktoppslåt från för länge sedan. En strof i sången lyder: 

Det fanns en gång en stad
i parken där lekte barn
Så släppte man ner en bomb
och staden försvann
Svara mig du, var är den nu? 

Det är märkligt att tänka på att det på Svensktoppen en gång låg en sång där en strof troligen handlar om nazisternas fruktansvärda terrorbombning av staden Rotterdam i början av andra världskriget. Den staden låg inte så långt från Cornelis uppväxtort, Ijmuiden. 

Sångerskan Ellinor Brolin sjöng denna svensktoppslåt ovanligt långsamt – den blev plötsligt en antimilitaristisk psalm. Jag såg ut över publiken, hur den rördes av sången, både för att den väckte en svunnen dröm vid liv och för att den blickade mot en lika avlägsen utopi. 

På vägen hem tänkte jag mycket på detta: den stora förlust av en fredsdröm som så många i Sverige, i Europa, i världen upplevt sedan ett par decennier tillbaka, från den folkrättsvidriga amerikanska invasionen av Irak till den lika folkrättsvidriga ryska invasionen av Ukraina. 

Detta är egentligen två lika katastrofala brott mot den så kallade regelstyrda världsordningen. 

Detta är egentligen två lika katastrofala brott mot den så kallade regelstyrda världsordningen och har skördat oräkneliga civila liv. De har mynnat ut i att imperialism och nationella intressen nu avgör nästan allt tänkande. 

En fullblodsnarcissist i Vita Huset, en auktoritär imperiebyggare i Kreml och en mäktig kinesisk ledare går nu hand i hand mot en annan värld. Och progressiva människor står där utan ens någon dröm att sätta emot detta.

Den militära upprustningen vidtar, överallt. Köp, köp, köp ropar den socialdemokratiska danska statsministern till den danska försvarsmakten. Hos europeisk arbetarrörelse finns idag knappt ett spår av efterkrigstidens fredstanke kvar. Även vänsterdebattörer deklarerar nu att vi måste ha en mer keynesiansk expansiv politik. Varför? För att kunna satsa på militär upprustning. 

Vi vet att paranoian alltid väntar i marginalen på militariseringen.

Det som nu gör mig livrädd är just det nästan totala tystandet av all kritik av militarismen. Vi vet ju att mer vapen i världen i sig gör den osäkrare och farligare. Vi vet att upprustning leder till förstöring av miljön och till ökade klimatutsläpp. Vi vet att upprustning cementerar fiendebilder i all oändlighet. Vi vet att paranoian alltid väntar i marginalen på militariseringen; ett exempel på det är att en svensk hamnarbetare hotas med avsked för att försvarsindustrin tipsat en arbetsgivare om att arbetaren utgör ett hot mot rikets säkerhet på grund av att hamnarbetarna vill blockera vapenexport till Israel. 

När knappt ens arbetarrörelsen eller vänstern längre knystar om att nedrustning och fred har ett egenvärde, då befinner sig samhällena på ett sluttande plan. När jag for hemåt och tänkte på hur stark den där allsången var, kände jag det starkt: Jag ställer mig vid sidan av dessa samhällen och behåller mot alla odds en nödvändig dröm.