I veckan som gick beslutade Frankrike att, som första land, skriva in rätten till abort i grundlagen. En viktig markering mot det mörker som rullat in över världen. Men jag är inte övertygad om att det där med grundlagsfäst aborträtt faktiskt är så bra. Kanske är det till och med dåligt.

 I valrörelsen 2022 föreslog L och C samma sak i Sverige. Med traditionsenlig beskäftighet pekade de sedan finger åt alla andra. Plötsligt var det enda rimliga för demokratiska partier att ställa sig bakom förslaget. 

Ja, inte Kristdemokraterna då, de hade istället någon form av kontrakt där Ebba Busch lovade att försvara abortlagstiftningen. Men i princip var debatten dödad. Vänstern svalde betet med hull och hår. Ingen vill ju utmålas som att vara mot fri abort. En helt central fråga om kvinnors rättigheter utmanövrerades från den politiska dagordningen.

För ett år sedan deklarerade samtliga Tidöpartier att de tillsätter en utredning om att grundlagsfästa aborträtten. Man skulle kunna tro att syftet är att dölja de kvinnofientliga krafter som högern härbärgerar. För inte är något säkert bara för att det skrivs in i grundlagen. 

Det är viktigt, visst. Och en stark markering. Men det går som bekant att ändra också en grundlag, till exempel när Erdogan beordrar det.

 Den svenska abortlagen är en genial konstruktion. Den har förvisso veckogränser för när beslutet är helt upp till den enskilda kvinnan, 18:e veckan, men därefter är det livsduglighet som avgör. Tydligt, enkelt och möjligt att parera med medicinska framsteg. 

Nej, lagen är inte perfekt. En del justeringar behövs. En överväldigande majoritet av alla aborter i Sverige är medicinska och hela 85 procent genomförs innan vecka nio. Trots det måste tabletten som avbryter graviditeten tas på sjukhus. Det måste ändras. Men sammantaget är det en mycket bra lag.

En grundlagsfäst aborträtt skulle inte ändra på det, men den skulle heller inte skydda den svenska abortlagen. En skrivning i grundlagen måste vara vagare och kan inte reglera själva innehållet i rättigheten. Det blir en viktig markering men inte någon praktisk förbättring – i värsta fall blir det snarare en försämring.

Fri abort är inget slagord. Det är livsviktig och akut vård. Även en grundlagsfäst aborträtt kan hotas. En regering kan bestämma sig för att just den här vården inte ska utföras på sjukhus utan på separata privata kliniker. Sådana kliniker kan begränsas i antal till exempelvis tre i hela landet. De kan ha begränsade öppettider, kanske bara öppet på vardagar och stängt på sommaren. 

Abort kan avyttras från sjukvårdsförsäkringen så att den som behöver vården får betala full kostnad – eller det pris abortklinikerna vill sätta på en fri marknad. 

Man kan lagstifta om krav på psykologsamtal i syfte att avstyra en abort, eller på att ta del av information om fostrets utveckling och göra ett ultraljud. 

Det går också att begränsa tidsgränsen för abort. Sex veckor är den nya trenden i de stater i USA som nu skärper lagen. 

Det går att förbjuda information om abort och ta bort sex- och samlevnad ur undervisningen. Och naturligtvis är det möjligt att låta barnmorskor att arbetsvägra med hänvisning till så kallad samvetsfrihet. 

Allt detta är möjligt att göra även om man formellt har en grundlagsskyddad rätt till fri abort. Den regering som vill begränsa aborträtten skulle kunna gömma sig bakom att vi har fina formuleringar i grundlagen.

 70 procent av världens befolkning är för rätten till abort. Sverige har det största folkliga stödet på 88 procent. Det är makthavarna som är problemet. 

Hotet kommer från konservativa, kvinnofientliga och högerradikala politiker. Det är deras klåfingrighet när det gäller att inskränka demokratiska och mänskliga rättigheter vi ska vara rädda för. De kan montera ner den praktiska rätten till abort även om den formellt skulle skyddas i en grundlag. 

Kampen för fri abort måste därmed fortsätta. Vi får inte slå oss till ro. Tvärtom bör vi reagera när både Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna ställer sig bakom ett förslag som rör rätten till abort. Det om något är en signal om att rusta till strid, så vi kan säkerställa varje kvinnas rätt att själv bestämma över sin egen kropp.