Jag räckte upp min hand. Året var 1990. Framför mig i klassrummet stod två figurer i läderkläder och boots med stjärnor på klacken. De frågade:
”Vem vill vara med i ett rockband?
Ni undrar kanske vilka dessa människor var, de som kom till Skår, Örgryte, tidigt 1990-tal. Jo, det var så klart Studiefrämjandet som var ute och gjorde sin vanliga rock'n’roll-rekrytering bland skolungdomarna i Göteborg.
Dessa två Jesus and Mary Chain-kopior blev insläppta som på röda mattan av mina lärare Inga-Lill och Berit. Med en virvel och en elgitarr visade de grunderna inom rock’n’roll och sa:
”Detta är för alla.”
Sveriges bnp hade så klart mått bättre om vi ungdomar från Skår inte lagt våra bästa år i ett rock’n’roll-band. Förutsättningarna för en gedigen utbildning och ett högstatusjobb fanns där.
Grannen mitt emot mig var finansvalp och körde Porsche. Strax intill bodde Mikael von Reis, kulturchef på GP. Något hus längre bort bodde Pam, professor vid Göteborgs Universitet, och sist på gatan bodde Ludde Dahlberg, bästa vän med Dennis Lyxén i Refused, hans pappa levde på jazz.
Klass är inte bara pengar. Klass är att känna i sin kropp att dörren till varje yrke och utförande är öppen. Så kanske krävdes det större mod för ungdomarna i Kortedala, på Hisingen och i Bergsjön att räcka upp handen inför kopiorna av Jesus and Mary Chain.
Men Studiefrämjandet rekryterade där också, och händer lyftes även där. Så möttes ungdomarna från Göteborgs olika delar, de rika och de fattiga. Vi delade scener och replokaler. Det var rap, metal, latin, hiphop, hårdrock, goth. Det var saft och bulle, det var fritidsgårdar och rockbandstävlingar.
Bakom allt detta lurade en större idé, större än rock’n’roll: utan vetskap var vi plötsligt inte främlingar för varandra. Det var inte välgörenhetsintegration, det var inga allmosor. Det var jämlik integration, sömlös integration.
Som en rök vi andades in utan att tänka på det.
Vi hade ju fullt upp med att snacka strunt om vaxfrillorna i latinbandet och att försöka få någon förälder att inte släppa av oss precis vid Cypress hill-coverbandet. Vi rökte alla ciggen från sossesverige.
Det vi hade – det som kanske kan kallas för civilsamhälle, eller föreningsliv, eller bara en plats att hänga – dödas nu av människor som aldrig varit en del av det. Som inte förstått det, inte behövt det. Som tycker att kurser i humaniora är flum och som samarbetar med rasister.
Är rock’n’roll fortfarande för alla? Är Sverige fortfarande för alla? Jag behöver inte svara på det, jag ser det, du ser det. Jag återföds hellre som plaststol än att vara ung i Ulf Kristerssons Sverige.
Ni kommer att hitta mig på Italiens klack, längs en vägg eller vid ett litet bord, helst mitt på trottoaren. Det serveras mat, den vanliga maten som folk har råd med, kyckling och pommes, någon sallad, en smörgås. Det säljs öl i små glas och vin utan etikett.
Människorna kommer inte förstå förrän år senare att det var med mig, sosseciggen, Jesus and Mary Chain och Cypress Hill de hade sin bästa stund.
Kristersson vet inte vad jag pratar om när jag pratar om replokaler och plaststolar och billig mat, men det byggde hela Sverige, det som var för alla.
