Dokumentären leds av Dan Buettner, som har ägnat sitt liv åt att undersöka vilka vanor och omständigheter som gör att ovanligt många människor i samma område lever och har hälsan länge.
Områdena i fråga, de ”blå zonerna”, har man ursprungligen ringat in fem av: en på Sardinien, en på Ikaria, en i Kalifornien, en i Costa Rica, och en i Japan.
Här äter invånarna näringstät mat. De använder kroppen naturligt i vardagen. De engagerar sig i samhället och prioriterar familjen, däribland de äldsta. De har en ödmjuk syn på livet och ett uttalat syfte. De lever nära naturen. De har tid över.
Få har en materiell standard att tala om och de goda vanorna tycks enligt Buettner finnas där trots att invånarna knappt försöker. På köpet slipper många av dem cancer, diabetes, demens, depression och annat elände.
Kapitalismen lyser med sin frånvaro. Jag säger inte att kapitalism-/eländesambandet är kausalt, men i Dagens Nyheter häromdagen gick att läsa följande reportage om blåzonen i Japan, Okinawa: ”Öborna blev kända för att leva längst i världen – då kom snabbmaten och stressen”.
Så när som på någon friskvårdstimme här och där behöver svenskarna till skillnad från invånarna i blåzonerna verkligen försöka få in bra val i vardagen. Det kräver ofta en extra ansträngning eller avvägning som inte har den utdelning man önskar.
Att klämma in en löprunda på lunchrasten på ett kontorsjobb är tappert, men den motsvarar inte motionen som kommer av ett liv där rörelsen är inbäddad. Att inte köpa snask i matbutiken när stegen fram till kassan är omgivna av sötsaker kräver pannben.
Storstadsbon som väljer att cykla till jobbet exponeras för farliga luftpartiklar. Apotekskunden möts av rader av hormonstörande skönhetsprodukter från diverse influencermärken. Det säljs snus i varenda gathörn och det finns all-you-can-drink-kaffe på vartenda kontor.
Ibland får en chef för sig att trycka in en mindfulnessövning ovanpå ett redan pressat schema. Går du ner i arbetstid till det egentliga antal timmar folk är produktiva om dagarna så straffar det sig hårt i det orangea kuvertet.
”Gör andra val, få andra resultat” får man höra ibland. Uppenbarligen är folk, trots sin frihet att välja, ganska stressade. Sover dåligt. Äter dåligt. Är onödigt sjuka. Dyrt är det också: sjukvården kostar flera hundra miljarder årligen.
Vill inte politikerna ha en befolkning som är produktiv och billig i drift? Produktiv som i att vi är piggare och billig som i att vi är friskare?
Vården är genom så kallade kvalitetsregister till och med själv med och producerar data som påvisar koppling mellan exempelvis olika levnadsvanor och tråkiga sjukdomar.
Denna guldgruva av insikter borde rimligen ligga till grund för en helt annan samhällsutveckling. En som inte ständigt faller tillbaka på att skuldbelägga individer och hänvisa till den fria viljan, då.
Aldrig har tanken på mikroplaster, ultraprocessad mat och ständig stress bekommit mig så mycket som nu när vi pratar om att skaffa barn.
Jag rycks med i Buettners anda och kan inte sluta tänka på hur det hade varit om vi, i stället för att krampaktigt krama industrijättarnas hand, vågade tänka på vilka vi hade varit och vad vi hade uträttat i världen om sunda beslut varit enkla att ta. Om samhällssystemet var riggat för god hälsa.
Socialdemokraterna tolkar det allmänna tillståndet som att det blir bra med 35 timmars arbetsvecka om elva år. Det är en vision som inte direkt ”sparks joy”.
Vi borde genomföra en arbetstidsförkortning som faktiskt känns. Sedan tänka på vad vi kan börja använda vår tid och energi, eller varför inte fossilsubventionerna, till i stället.
Vad vet jag: egen företagsamhet, grannsamverkan (om krisen eller kriget kommer), närodlade livsmedel, solskyddsfaktor utan fulkemikalier, ännu fler bilfria gator.
Ja, må vi leva uti hundrade år. För den pigga politikern finns det många frukter att plocka.
