Men i veckan har till och med det för demokratier väsentliga fria ordet tagit en rejäl smäll i Israel. Den vänsterliberala tidningen Haaretz bojkottas nu av regeringen. Israeliska statsråd skrev enhälligt på ett beslut att förbjuda regeringsrepresentanter och statliga aktörer från att prata med och annonsera i tidningen. 

I ett uttalande säger tidningen att det “opportunistiska” beslutet att bojkotta Haaretz är “ännu ett steg i Netanyahus resa mot att avveckla den israeliska demokratin. Som hans vänner Putin, Erdogan och Orban försöker Netanyahu tysta en kritisk och oberoende tidning”. 

Tidningens högprofilerade kolumnist Gideon Levy, som jag tidigare intervjuat i Kalam Podcast, säger till mig att beslutet är “allvarligt men inte fatalt.” 

Haaretz har varit en av de hårdaste, och ibland enda, kritiska rösterna mot Netanyahus regering och kriget i Gaza som allt fler beskriver som ett folkmord. “Haaretz är den enda tidningen kvar i Israel," som Crisis Group-analytikern Mairav Zonszein skrev på Twitter. 

Den israeliska militären har censurerat fler artiklar år 2023 än de tio föregående åren. Samtidigt pågår en utbredd självcensur bland israeliska medier som innebär att en majoritet av israeler får en skev bild av krigen i Gaza och Libanon.

– Det är ett anmärkningsvärt och motsägelsefullt beslut av Israel. Dess regering verkar stå upp för en säregen form av pressfrihet. De säger sig stå upp för den men när en frispråkig tidning som Haaretz utnyttjar den bojkottas den, säger Reportrar utan gränser Sveriges ordförande Erik Larsson till tidningen Journalisten.

Spontant går mina tankar till den Europeiska radio- och TV-unionen, EBU, som fattar beslut om vem som får vara med i Eurovision. En förutsättning är att medlemsländerna ska ha en fri press. Förutom att ha trakasserat, fängslat och dödat palestinska journalister även innan 7 oktober (sedan dess har vi, på grund av kriget i Gaza, bevittnat den allra dödligaste perioden för journalister någonsin) har Israel förbjudit Al Jazeera och bojkottar nu den tidning som utgör den tuffaste oppositionen till regeringen. Låter det som en fri press? 

Detta kommer samtidigt som den nya försvarsministern, Israel Katz, beslutat att administrativt frihetsberövande, då militären utan rättegång eller åtal frihetsberövar personer misstänkta för brott, inte längre ska gälla judiska bosättare på Västbanken. Som tidningen Haaretz skriver borde inte administrativt frihetsberövande gälla för någon medborgare i en demokrati – det är en kvarleva från den brittiska mandatperioden – men försvarsminister Katz beslut innebär att denna koloniala straffmetod bara kommer gälla palestinier. Därav rubriken på Haaretz ledare häromdagen.

“Israels nye försvarsminister har beslutat: Apartheid är officiell”

Och inte helt oväntat har ICC nu utfärdat en arresteringsorder på premiärminister Benjamin Netanyahu och före detta försvarsminister Yoav Gallant. 

Hur ska vi förhålla oss till det här? Kommer vi likt de flesta länder i världen respektera de beslut som fattas av den internationella ordningen vi skrivit under på? Eller ska vi likt USA strunta i de beslut som vi inte tycker om? 

Huruvida man använder begreppet folkmord för att beskriva det som sker i Gaza utgör en polemik i debatten. Vissa menar att det är en självklarhet och andra menar att det är antisemitiskt att ens tala i sådana termer. Men de flesta pekar på att ICJ fortfarande utreder frågan (vilket förmodligen kommer ta flera år). I det fallet är det institutionella beslutet avgörande för hur svenska medier beskriver verkligheten. Men det är det inte alltid.

Den här tidningen har skrivit om att bland andra Sveriges Radios ledning förra året uppmanade sina medarbetare om att inte säga Palestina, och snarare säga palestinier eller palestinska områden eftersom det inte finns en formell stat. Men en majoritet (75 procent) av FN:s medlemsländer, inklusive Sverige, erkänner Palestina. Om det inte vore för USA:s veto hade FN:s säkerhetsråd tidigare i år godkänt Palestina som en fullfjädrad medlem i FN. Samma FN vars Generalsekreterare numera är portad från Israel, eftersom han inte blint stödjer Israels aggressiva krigföring i regionen. 

Israel beskrivs ofta som Mellanösterns enda demokrati. Det är väl ändå att ta i.