Israels regering har spelat ett högt spel. Genom attacken på Irans konsulat i Syriens huvudstad Damaskus för två veckor sedan ökade Israel konfliktnivån i regionen.
Som vedergällning svarade Iran vid 22 tiden i lördags genom att avfyra hundratals robotar och drönare mot Israel. Men valet av tidpunkt och hur det gjordes har av experter tolkats som ett spel, en uppvisning snarare än en krigsförklaring.
”Att Iran valde att gå till attack under natten tyder på att de inte vill ha ett allt för stort antal civila offer.” Som Anders Persson, statsvetare på Linnéuniversitetet sade till TT.
”Det är ett tecken på att Iran vill markera snarare än att eskalera”.
Nathan Shachar är inne på samma spår i DN och skriver att ”aldrig förr har väl angriparen varskott fienden i förväg och meddelat i direktsändning att anfallet börjat – och sedan meddelat igen att det hela var över.
Iran agerade av omsorg om sin heder, inte för att skada Israel. Så snart en ballistisk missil träffat ett förråd på flygbasen Nevatim så meddelade Israel detta, för att hjälpa Iran att visa upp bedriften.”
Han menar att lördagens bomber var ”en charad, där Israel och USA spelade med av hänsyn till den islamiska republikens politiska behov”.
Dock är det här första gången som Iran riktar in sig mot Israel direkt och vi vet inte i skrivande stund hur Israel kommer att svara. Hur länderna agerar framgent avgör om vi får ett storskaligt krig eller inte.
Samtidigt fortsätter det fruktansvärda kriget i Gaza som krävt många civila dödsoffer och för varje dag som går ökar risken att våldet spiller över och drar in andra länder.
Att då utföra attacker i andra länder som Israel gör riskerar att förvärra det redan spända läget. Attacken mot konsulatet i Damaskus är varken den första eller enda.
Några dagar innan attackerades en forskningsanläggning som dödade två personer. En vecka senare anfölls ett område utanför Aleppo där Hizbollah tros ha varit måltavla. I Libanon har det skett flera israeliska drönarattacker mot personer kopplade till Hizbollah och Hamas.
Både Iran och Israel är beroende av varandra som yttre fiender vilket används gärna och ofta för inrikespolitiska poänger.
Iran håller sin egen befolkning gisslan men riktar fokus på Israel och USA som de stora fienderna. Regeringen och högerpopulistiska grupper i Israel utnyttjar i sin tur det hotfulla tonläget från Iran för att genomföra försämringar av demokratin på hemmaplan.
Eva Illouz, professor i sociologi vid Hebreiska univeristet i Jerusalem har skrivit förtjänstfull om detta i boken ”Känslor och populism. Hur rädsla, äckel, förbittring och kärlek undergräver demokratin”. I boken beskriver hon hur rädsla blivit det yttersta politiska vapnet i den israeliska inrikespolitiken. Framför allt när högern genomför politiska åtgärder i namnet av ”säkerhet”. Att anfalla mål utanför det egna landet är ett sådant exempel.
Hon hänvisar till boken ”Rise and Kill First” av Ronen Bergman som menar att riktade avrättningar redan från början har varit en inbäddad del i den israeliska statsapparaten. Och enligt Bergman har Mossad sedan andra världskriget avrättat fler människor utanför det egna territoriet än någon annan västerländsk säkerhetstjänst.
Med andra ord har Israel gjort det till en vana att döda de som betraktas som fiender i uttalandet med argumentet att det ska öka säkerheten. Men i realiteten har våld bara lett till fler attacker och gjort landet än mer isolerat.
Iran å sin sida är en stormaktspelare som använder andra länder för sin egen vinning. Inte minst har Libanon, Syrien och Irak utnyttjats för Irans proxykrig mot USA. Flera länder har tröttnat på Irans agerande. Därför var det inte överraskande att flera arabisktalande grannländer ställde sina radarsystem till USA:s förfogande under helgens drönarattacker mot Israel. De ser helt enkelt Iran som ett hot mot regionen.
Vi är nu i ett läge där våld besvaras med mer våld och fortsätter det så här finns det risk för en eskalering utan slut.
