Det var en tröst att Sverige gick mot strömmen och att Sverigedemokraterna för första gången backade i ett val (bortsett från kyrkovalet 2021). Det visar att deras framgång inte är av gud given och att all politik inte behöver anpassas efter deras agenda. 

Å andra sidan ska inte resultatet i EU-valet tas som bevis för att SD skulle backa i ett nationellt val. 

Nationell samlings framgångar i Frankrike ledde nyval till parlamentet. Jag kan för lite om fransk inrikespolitik för att avgöra om det var nödvändigt för Emmanuel Macron att utlysa val, men uppenbart gjorde presidenten den bedömningen. Några veckor av skräckfyllda opinionsundersökningar följde.

Så här i efterhand måste jag säga att det ändå var skönt att det blev ett val, så vi fick se att det inte är precis så illa som det såg ut i EU-valet. Tack, Macron, tänkte jag först. Men hela den där känslomässiga turbulensen har fått mig att tänka om.

Macron är en så kallad god liberal. De kännetecknas av att de är principfasta, beskäftiga och individualister. 

Man brukar säga att de ”står rakryggat upp för sina värderingar”. Men det går också att beskriva deras förhållningssätt till politik som att de är omöjliga att samarbeta med och att de inte förstår att gruppen är viktigare än den egna individens chans att glänsa med sin briljans.

Vi känner igen dem i våra egna liberala partier. I Liberalerna, Centerpartiet och delar av Moderaterna. För den som tror på kollektivet både som mål och medel för politik är det svårt att förstå den hårt individualistiska synen på politisk kamp. 

Ärligt talat har jag alltid retat mig på de där finliberalerna. Det är lätt att stå där och vifta med principer, tänker jag. Men politik är att få ett samhälle att fungera, att långsiktigt få ut mesta möjliga för de intressen man företräder.

Överallt hyllas de som ”vågar stå upp”. Och visst, det ska hyllas. Men det blir ett självspelande piano av en upptrissad kamp kring värderingar. 

Jag är så oerhört trött på att det modigaste man kan göra i politiken är att dela ett Facebook-inlägg med Prideflagga. Det riktigt modiga vore att peka på det sjuka i att en topp-vd i Sverige tjänar lika mycket som 89 barnskötare (enligt LO:s senaste granskning). 

Eller att föreslå att det orättvisa så kallade jobbskatteavdraget ska avskaffas. Eller säga det uppenbara: Det behövs massiva satsningar på den gemensamma välfärden.

Men sådana åsikter ger inte lika många tummar upp och föder därför inte egot på samma enkla sätt. Att föreslå strukturella reformer för jämlikhet angriper nämligen en djupare konflikt än värderingar – det vi kallar klass. 

Det kostar inget att säga att alla människor har lika värde, men om man ska ge varje människa samma rättigheter kräver det uppoffringar. Och det är få liberaler beredda att göra.

Den så kallade godheten är mer problematisk än bara dess pinsamma inställsamhet. Det är den liberala godheten som släpper fram och lyfter upp neofascism genom att ge sken av att alla våra problem kan lösas med att vi alla är snälla. 

I skuggan avEmmanuel Macron och Annie Lööf biter sig ojämlikheten fast och fördjupas. Grogrunden för ytterhögerns exploatering av missnöje växer. 

Det stora hotet mot kampen mot fascism är den goda liberalismen.