Det militära försvarsanslaget har fördubblats på några få år och nu tillkommer 300 miljarder kronor ytterligare under en tioårsperiod, har regeringen meddelat. Inget oppositionsparti tycks vara emot.
Militären ska få 3,5 procent av BNP, vilket motsvarar ungefär 14 procent av statens utgifter. Grattis, svenska folket, i vart fall ni som har aktier i vapenindustrin.
Inte ens bråkdelen av alla dessa miljarder har funnits för förbättring av skolan, eller för att minska vårdköer, skydda naturskogar eller rusta upp järnvägen. Inte heller till värnande av folkbildningen eller bortbyggande av midjan som förhindrar att el kan överföras från norr till söder.
Trots detta: inget parti tycks ha vilja – eller mod – att ifrågasätta pengaflöde till militär verksamhet. Tvärtom sägs det vara ett självändamål att ”vi alla är överens”. Trycket, från såväl regering som från de stora medierna och de experter som dessa valt att intervjua, skulle bli enormt på den som ifrågasätter. Anklagelserna skulle hagla.
På just det sättet liknar situationen den som råder i auktoritära länder med obehagliga regimer. Det vill säga sådant vi skulle försvara oss emot.
Alla tycks springa i flock, som lämlar. Som om varenda lång tanke vore bannlyst. Som om varenda kritisk fråga vore en säkerhetsrisk. Som om varenda ledande politiker tappat varje uns av sans och måtta.
Sverige hotas, vår existentiella framtid står på spel, säger ledande såväl som mindre ledande politiker. Men vänta nu lite. Sant är att Ryssland militärt angripit Ukraina, att Putinregimen begår folkrättsbrott, att kriget är fullständigt vedervärdigt.
Men är Sverige därmed utsatt för ett militärt hot? Argumenten för detta är luddiga – men framförda i sådant stackato att varje antydan till kritisk analys skulle uppfattas som verklighetsfrånvänd.
Därmed finns likhet med hur det var med fallen da Costa och Thomas Quick. Det sprangs i flock, medierna satte skygglappar på sig själva, ansåg varje kritisk fråga vara onödig, obegåvad – rent av skändlig.
Nu springs det än en gång. Det sägs de mest häpnadsväckande saker. Det görs de mest häpnadsväckande utspel.
Det började slå slint redan när ledande politiker såg till att skicka två stridsvagnar till Visby efter att Ryssland, i strid med folkrätten, gav sig på Krim. Som om därmed också Gotland plötsligt skulle vara hotat. Trots att Gotland inte har någon rysk flottbas, ingen rysktalande befolkning, ingen historia av att tillhört Ryssland. Ingen ställde undrande frågor.
Lite sans och måtta bör ändå råda i svensk debatt.
Den ryska regimen må vara för jävlig, men lite sans och måtta bör ändå råda i svensk debatt. Det verkade nästan som om svenska politiker ropade: ”Hallå Putin! Vi då?”
Ett av de senaste slappa reportagen i SVT:s Aktuellt gick ut på att fred i Ukraina hotar Sverige, eftersom regimen i Ryssland måste göra något för att sysselsätta de soldater som lyckats överleva kriget. De kan skickas till typ Gotland, meddelade intervjuad expert från det militära komplexet.
Reportern orkade inte ställa den givna frågan: Är det inte troligt att de soldater – såväl ukrainare som ryssar – som överlevt kriget med förstånd, armar och ben i behåll kommer att återgå till sina civila liv som lärare, affärsidkare, sjuksköterskor, ingenjörer, sophämtare, bagare eller begravningsentreprenörer?
Frågan borde i alla fall ställas. Dessvärre har jag inte hört en enda kritisk fråga från SVT:s säkerhetspolitiske reporter. Tvärtom fungerar han, liksom så många andra, som någon sorts bollplank till det urval av experter man väljer att intervjua.
Det här är inte bra. Men det förklarar kanske varför ingen ledande politiker vågar ifrågasätta miljardflödet till militären. Det enda tänkandet är fastslaget. Den enda analysen är cementerad.
Det är tecken på något djupt obehagligt när hela den partipolitiska paletten tittar på varandra och springer i flock under gemensamma utrop av stundom bisarr karaktär. Vi bör se upp när det offentliga samtalet fållas in i allt snävare flöden.
Borde vi inte ha lärt oss av fallen da Costa och Thomas Quick hur illa det kan gå?
