Det råder massarbetslöshet i Sverige. De senaste siffrorna, för februari, visar 9,4 procent, en ökning med nästan en procentenhet jämfört med samma period förra året. Siffrorna för januari hade spräckt 10 procent. Men med säsongsrensning är arbetslösheten faktiskt högre i februari (9,0 jämfört med 8,9 procent).
Det handlar om en halv miljon människor som sökt men inte fått ett arbete.
Om man försöker hänga med i vad som händer i Sverige endast genom att kolla på regeringens kommunikation, kan man lätt missa arbetslösheten. Men inte heller mer allmänt har dessa höga nivåer fått tillbörlig uppmärksamhet i det offentliga samtalet.
Det är i sig en indikation på att vi ännu lever i nyliberalismens dödsgrepp. Själva idén om arbetslöshet som storstilt resursslöseri och därmed om full sysselsättning som ett centralt mål, har liksom fördunstat in i marknadsmystikens dimmor. Politiker kan stänga gränser, sätta fler i fängelse och hetsa mot utsatta minoriteter – men de kan inte påverka arbetsmarknadens utveckling.
Så har ortodoxin varit sedan början av 90-talet, och den ekonomisk-politiska debattens dagordning präglas ännu av detta hjärnfilter.
Därför blir det naturligt att arbetsmarknadsministern från det nominellt liberala partiet inte har andra verktyg att uppvisa än misstänkliggörande av och press mot de arbetslösa. Rubriken på regeringens utspel efter de chockerande januarisiffrorna var: ”Arbetslösheten fortsatt hög – regeringen skärper kraven på arbetssökande”. Det vevas med ”utrikes födda” och ”kännbara sanktioner”. Tidigare hade Mats Persson (L) utlovat ännu mer av den nedbrytande kontroll och byråkrati som omgärdar de arbetssökande. För att få fler i arbete presenteras också ett av de mest effektiva sätten för att fördjupa fattigdomen i redan utsatta hushåll; det man kallar “bidragstak”.
Arbetslösheten ska enligt detta synsätt inte bekämpas med en politik för fler jobb och en utveckling av människors förmågor i linje med behoven. Möjlighetsrummet inskränks till individuella, ekonomiska ”drivkrafter”. Helt enkelt att göra livet utan arbete så surt, att ett korrekt prissatt ”utbud” uppstår.
Nu fungerar verkliga människor och verkliga ekonomier inte så. Resultatet blir inte lägre arbetslöshet – men större maktlöshet i breda lager av befolkningen. Hög arbetslöshet fungerar disciplinerande för både lönekrav och gemensamma välfärdsåtaganden. Det är så att säga en feature, inte en bug.
Den sämsta och farligaste regering Sverige har haft sedan den allmänna rösträttens införande.
Men arbetslösheten går att trycka tillbaka, med en expansiv ekonomisk politik, kompletterad med aktiv arbetsmarknadspolitik. Viktigast är att höja investeringstakten i eftersatta sektorer som utbyggnad och underhåll av infrastruktur, och att ge kommunerna möjlighet att anställa fler proffs i de hårt pressade välfärdstjänsterna. Det behövs ett aktivt, mångfacetterat och välfinansierat statligt program för klimatomställning. Den aktiva arbetsmarknadspolitiken kräver satsningar på yrkesutbildningar och en uppgörelse med upphandlingskaoset på Arbetsförmedlingen.
Detta är i princip motsatsen till vad den blåbruna regeringen gör. Det bidrar till att göra den till den sämsta och farligaste regering Sverige har haft sedan den allmänna rösträttens införande.
Sverige är fortfarande ett land rikt på resurser, institutioner och kunskaper. En omläggning är fullt möjlig. Men då behöver det finnas en opposition – politiska partier, fackliga organisationer och folklig opinion – som redan nu knådar krav. Utan en politik för full sysselsättning, kommer varje progressiv vändning att halta betänkligt.
