Det är inte konstigt. Staten var så pass entydigt ett maskineri för att bevaka och befästa klassamhället, att skatter främst fungerade som ytterligare ett verktyg för överheten att klämma åt de arbetande. Med den parlamentariska demokratins genombrott och fördjupning fick skattepolitiken förändrad betydelse.

När Internationalen översattes till svenska var skatterna i förhållande till BNP (skattekvoten) under 8 procent. I början av 90-talet var de runt 50 procent. Under denna period hade skatterna naturligtvis inte gjort det svenska folkflertalet fattigare, utan precis tvärtom varit avgörande för en exceptionell välståndsökning – som en kombination av gemensamt finansierade välfärdstjänster och försäkringssystem och privata inkomster efter skatt.
Vi är nu inne i statsbudgettider, där skattesänkningar presenteras som glädjebesked, samtidigt som välfärden pressas på område efter område.

Välfärdstjänster är med nödvändighet personalintensiva. Det går inte att utan vidare “effektivisera” bort lärartid som läggs på att se och utveckla ett barn eller den mänskliga ömhet som krävs i en värdig äldreomsorg, på samma sätt som investeringar i en ny maskinpark kan öka produktiviteten inom industrin.

Så som vår ekonomi idag är organiserad blir skattekvoten därför i hög grad ett uttryck för i vilken grad vi vill ha ett välfärdssamhälle – med allmänt tillgängliga välfärdstjänster som inte utgör något slags yttersta nödlösningar, men som är det bästa vi kan bjuda varandra på. 

En central funktion hos den samlade beskattningen är just fördelningen av resurserna i ekonomin. Utan högre skattesatser blir det i princip omöjligt att upprätthålla höga ambitioner i den gemensamt finansierade välfärdssektorn – med anställda som har rimliga löner och tillräckligt med kollegor för att utföra sitt arbete.

Det har – på goda grunder – varit mycket diskussion om behovet av lånefinansiering av eftersatta investeringar. Men det finns en fara i att tro att offentliga underskott i sig skulle lösa problemen i svensk samhällsekonomi, och att politisk konflikt om skatter därmed kan undvikas. 

Skattekvoten i Sverige är redan före årets höstbudget cirka åtta procentenheter lägre än vad den var år 2000. Det motsvarar ungefär 500 miljarder kronor – årligen. Storleksordningen i denna förskjutning medför en djupgående förändring i svensk samhällsekonomi. 

Höjd skattekvot krävs av dubbla fördelningspolitiska skäl – för att möjliggöra förskjutning av arbetskraft till gemensamma välfärdstjänster och för att minska inkomst- och förmögenhetsklyftorna. 

Regeringens föreslagna inkomstskattesänkningar gynnar höginkomsttagare såväl i kronor som procentuellt. Men de värsta verkande och värkande avarterna – som gjort att det svenska skattesystemet hamnat i stryklass internationellt gällande omfördelning – handlar om kapitalbeskattningen. Få i-länder har varken fastighetsskatt, arvs- och gåvoskatt eller förmögenhetsskatt. Ränteavdragen och de så kallade 3:12-reglerna har en extremt skev fördelningsprofil.

En rödgrön skattepolitik för framtiden måste förstås vara politiskt smart och flexibel. Men den måste utgå från verkliga behov. En brytning med dagens strukturella utsvältning kräver kunskapsmässigt och kommunikativt fotarbete. Med mindre än två år kvar till nästa val är tiden mer än knapp.