Ett gigantiskt övningsområde för vapentillverkare har skapats för att utveckla allt mer djävulska vapen, att integrera allt mer sofistikerade drönare och testa AI i ett reellt krig. Det är mumma för vapenindustrin.

Allt medan lik förs hem till familjer eller ligger kvar i form av hela kroppar och slamsor i skyttegravar, på leriga fält eller innanför skalet på sprängda stridsvagnar. Allt fler av de som nyss varit civila söner, syskon, pappor, grannar, arbetskamrater sorteras in i kolumnen för döda soldater. 

Omsättningen ökar: för varje död soldat ska en ny sättas in. Som vilket verktyg som helst. Staterna dammsuger efter unga män att reducera till verktyg. 

Steg för steg vidgas kriget, allt fler länder blir indragna genom att sälja, överlåta och skänka vapen som steg för steg används inom allt större områden. Allt från Nordkorea till Sverige är inkopplat i vapenleveranser, allt fler har fingrarna i blodbadet och förödelsen av jord, vatten, skog. 

Argumenten för vapentillförsel är mer eller mindre ärligt menade – till de minst ärliga hör floskeln om att ”fler och grövre vapen räddar liv”. Tänk om det vore så enkelt!

Tom retorik och lögner, som vi alla ska låtsas är sanningar, är några av krigets ingredienser. Så är det nu, så har det nog alltid varit. En del – typ Putin – kan till och med kalla krig för något annat än krig. Andra blundar å sin sida för sådant som de inte vill se, men betraktar istället sådant de vill se desto mer.

Beslutsfattare, tror jag, lever i en allt trängre bubbla där allt färre beslutsvägar ryms när tiden går och allt trappas upp. Jag är rädd att det till slut bara finns en beslutsväg kvar inom de där bubblorna: kärnvapen. 

Så bubblorna måste spräckas om vi ska se framtiden som annat än total förödelse i tangentens riktning. Eller om ni så vill: i vedergällningarnas namn.

En radda obekväma frågor ramlar ut ur detta: är Harris eller Trump det minst dåliga valet för fred på jorden? Svaret är på intet sätt självklart, vilket ju känns åt helvete att behöva säga för en sån som jag som avskyr hela figuren Trump. 

Det märkliga, i vart fall ur svenskt perspektiv, är att Trump talar mer om krigets dödliga vanvett än Joe Biden och Kamala Harris gör. Å andra sidan: vad är prat från Trump, en känslostyrd, auktoritär ledare, värt? 

Och Ryssland?När får medborgarna nog? Kommer de att ta sig ur tröttnad, likgiltighet, rädsla, och historisk barlast och kräva något annat än auktoritärt ledarskap? 

Ett försök gjordes efter Sovjetunionens fall, men de giriga – inte utan hjälp från väst – tog över och skapade system från det sämsta ur Sovjettiden och det sämsta ur kapitalismens värld. Med en auktoritär ledare som har nostalgiska drömmar. 

En hanne med så många år på nacken har kanske inte har så mycket emotionellt emot att sätta in kärnvapen när han blir inpressad i ett hörn. Med argumentet ”kunde USA så kan jag…”.

Frågan som borde ställas är: hur får vi ut de krigande parternas ledare ur sina allt trängre tanke- och handlingsbubblor? Fortsätter det i samma riktning så kommer det – ursäkta ordvalet – förmodligen att gå åt helvete. 

De som hävdar att upprustning är enda vägen har minst lika mycket att svara på som de som pläderar för vapenvila, förhandlingar och fred.

Något av det sjukaste i allt detta är att rysk naturgas fortfarande forslas till EU genom Ukraina: i snitt 42 miljoner kubikmeter gas per dygn. 

Både Ryssland och Ukraina får inkomster – cirka tio miljarder kronor årligen – så de lättare kan betala för kriget till glädje för vapentillverkare och krigsexperter som kan frilansa som kommentatorer med den ensidiga pläderingen: fortsätt i tangentens riktning ty tal om fred är fientligt. 

I Sverige är den åsikten mer uttalad – och påtvingad – än i nästan alla andra länder.