På de karga Galápagosöarna, långt ute i havet, hade under eonerna en stor artrikedom utvecklats. I alla tider har besökare vittnat om en märklig sak: att djurlivet där inte visar någon rädsla för människor, vilket beror på att inga stora rovdjur kunnat överleva på de karga, vulkaniska öarna. Fåglar, leguaner och sköldpaddor flydde inte när människor kom nära. Dit anlände Charles Darwin på sin resa med Beagle 1835 och det han såg där blev en av källorna till evolutionsteorin. 

Den ö där Ensamma George hade sina förfäder var orörd till 1535 då ett spanskt skepp lade till vid öarna. Skeppen blev med tiden fler och fler och besättningarna insåg att jättesköldpaddorna var perfekta att ta med sig som färdkost under långa seglatser: De kunde överleva länge utan vatten och mat och anrättas allt efter behoven ombord. Och snart fanns inte många sköldpaddor kvar. 

Historien om Ensamme George tror jag berör var och en som hör om den. Uppenbarligen kan vi identifiera oss med en sköldpaddas oerhörda ensamhet. Och glädjen var stor när forskare för några år sedan hittade några sköldpaddor på en Galápagosö som verkade vara avlägsna ättlingar till samma art som Ensamma George. 

Det är hoppfullt att vi ibland förmår ta oss ur vår egen artegoism. Delfiner, pandor, fjärilar och humlor - till dem kan nog den mänskliga empatin utsträckas. Men det är svårare för en människa att identifiera sig med och känna för låt oss säga en grönfläckig padda, eller en läderbagge som båda är hotade arter. Sedan 1990 har landlevande insekter minskat med 25 procent. Kan vi ärligt sörja det också? Ja, men det kräver en ansträngning. 

Nu startar det stora FN-mötet om biologisk mångfald, COP 16, i Colombia. Temat för mötet är ”Fred med naturen.” Jag hoppade till inför det temat; fred är ju ett ord som idag närapå blivit illegalt. 

Det som kännetecknar vår tid är utan tvekan det stora, fullskaliga kriget mot just naturen. Det pågår dag och natt. I detta nu utvidgas det till de enorma havsbottnarna i jakt på mineraler. Men detta krig är så vardagligt att vi oftast inte ens tänker på det trots att vi rör oss vid de dödliga fronterna i praktiskt taget varje steg vi tar. 

Grunden för det är en oreflekterad artegoism i kombination med vinsthunger, det är det som gör det självklart för många att exempelvis betrakta vargen enbart som ett skadedjur och att regeringen vill minska vargstammen ytterligare. Det är denna oreflekterade artegoism som gör att anslagen till naturvård minskar under Tidöregementet eller att försvarsivrare retar sig på att militären inte får använda marker och sjöar som de vill för att miljölagstiftning lägger hinder i vägen. 

Det finns sedan länge en konvention om biologisk mångfald som runt 200 stater undertecknat (men inte USA). Men den saknar bindande krav och det är svårt att se hur det pågående toppmötet ens ska kunna garantera att tillräckliga medel anslås till bevarandet av artrikedomen. Man hoppas kunna skydda trettio procent av jordens yta från exploatering. Men det skulle egentligen behövas att halva planeten skyddas. 

Människan själv är ett rovdjur men också en varelse som uppfattar skönheten i en sorgmantel eller en orkidé. Dyngbaggar, nattsländor eller hotade svampar som bombmurkla eller igelkottssvamp kan vi däremot knappast känna lika mycket för som för Ensamme George. 

Hur ska vi lära oss det? Känslomässigt kan vi troligen inte det. Därför måste vi upprätta denna solidaritet med hotade insekter och växter på ett intellektuellt plan. Den fridlysta bombmurklan är verkligen ful, ful som ett svart, ruttnat äpple. Men den är iallafall så ful att den omedelbart fascinerar.